Roberto Bolaño:
De vilda detektiverna
Översättning: Lena E Heyman
Tranan
Den som trodde att de glada, galna och grandiosa romanexperimentens tid var förbi, bör tänka om. Genast. Och läsa chilensk-mexikanske Roberto Bolaños roman "De vilda detektiverna". Det är ett sällsynt litterärt vidunder, en sjuhundrafemtiosidig medusa, utan motsvarighet i samtiden.
Boken inleds dock med en förledande, ruffig närmast studentikos enkelhet. Året är 1975, platsen Mexiko City. En sjuttonårig poet blir invald i de så kallade inälvsrealisternas högmodiga krets. I sin dagbok tecknar han förundrat och entusiastiskt sina intryck av de unga coola männen och några tuffa kvinnorna med fäbless för ordet, storhetsvansinne, fransk poesi, nattlånga diskussioner, kaffe och kaffe, marijuana och sex.
I romanens andra del kastar sig Roberto Bolaño ut i Latinamerikas magiskt realistiska och fabulerande ocean. En flodvåg av distinkta, ofta motsägande, röster ledsagar läsaren i hit och dit världen, in och ut i själar, under ett par decennier. Triptyken knyts elegant ihop när de få, kvarvarande inälvsrealisterna gör sin sista (?) resa ut i den mexikanska öknen.
"De vilda detektiverna" är ett lika ostyrigt som storvulet, vanvettigt som glimrande experiment. Jag kan förstå varför den hyllats som ett mästerverk i den spanskspråkiga världen ända sedan den utkom 1998. Den är skriven med en puls och frenesi som för tankarna till jazz, beatnik och Julio Cortázar. Litteratur på en knivsudd: dikta eller dö!
Som roman är den helt magnifikt, mäktig och tidvis så mättande att jag återkommande måste ta paus för smälta den digra födan. Snart är jag hungrig igen. Vid sin allt för tidiga bortgång 2003 skrev Roberto Bolaño på ett tusensidigt epos betitlat 2666, som gavs ut postumt. Vem yrade om romanens död? Med "De vilda detektiverna" fick du så att du teg!
Örjan Abrahamsson