Ulf Karl Olov Nilsson (UKON) är språkmaterialist, koncept- och metadiktare. Det kan man leva med, eftersom han också eller framför allt är artist, ekvilibrist, humorist. En mångförslagen författare, lika experimentell som existentiell, lika begiven på språkets konstruktion och avvikelser som världens tillstånd och människans belägenhet.
Hans nya, nionde diktbok - "Synopsis" - tillhör produktionens höjdpunkter. Till protokollet bör dock föras att UKON är som bäst i själva jungfrustunden, i det första mötet med dikten, eller iscensättningen av texten.
Ur läsarens perspektiv är han en ögonblickets författare och överraskningsman, och i motsats till Ekelöf eller Tranströmer ingen man prompt återvänder till. Det är en kvalitet som knappast skall underskattas: litteraturens omedelbarhet och snabbverkan. Teatern har sina premiärer, dikten har UKON.
Samtidigt som han i kraft av ett tveklöst och självsäkert anslag och en motivisk bredd för olika slags arv vidare - det kan vara Erik Beckmans, eller Stig Larssons - så får man hoppas att framtida uttolkare av det tidiga 2000-talet får fatt i UKON:s skrifter.
Utan att hemfalla åt ironi - född 1965 är han för gammal för sånt - skriver han ofta dikt som är här och nu, verbalt och mentalt och socialpsykologiskt. Hur låter dagens politiker, eller äkta makar? Som hade de, ungefär, förenats kring tre saker: truismerna, terapitugget, klichéerna. I någon mening är vi alla det samtida språkets fångar.
Men det fenomenala med UKON, eller rentav fenomenologiska, är hans brist på distansering, gardering. Han har blicken och inte minst örat men han har inte anammat vad andra - yngre och äldre än han själv - slagit mynt av: mobbningskulturen. Han slår varken på dem som ligger eller står. Han ser och lyssnar, det räcker.