Den nyskapande tyske konstnären Felix Gmelin analyseras i en ny bok, liten till sidantalet, men rik innehållsmässigt.
ny bok
Daniel Birnbaum, Ronald Jones, David Rimanelli: Felix Gmelin. The aging Revolution
Portikus, Frankfurt am Main
Malmö konstmuseum
I Riksutställningars regi vandrade konstnären Felix Gmelins utställning "Konstvandaler" runt i landet 1996--98, en lika intelligent som infallsrik gestaltning av en rad för den samtidskonstens vitala frågor.
Genom parafraser på vandaliserade verk, som Damien Hirsts formalindränkta får eller Barnett Newmans målning "Whos afraid of red, yellow and blue", visualiserade Gmelin konstens rätt att överskrida gränser, relativiserade frågor om autenticitet och upphovsrätt genom ett egenmäktigt "återbruk".
"Konstvandaler" är ett projekt som berörs i denna bok om Felix Gmelin. För texterna svarar Portikus direktor Daniel Birnbaum, Ronald Jones, verksam som professor och lärare vid Konstfack i Stockholm, och David Rimanelli, konstkritiker från New York. Den av bland andra Robert Stasinski stramt och kraftfullt formgivna boken har som signalfärger rött och svart, vilket inte bara är ett estetiskt val utan stämmer väl med det verk som är föremål för skriftens huvudpart, Felix Gmelins video "Farbtest, die Rote Fahne II" från 2002.
Med utgångspunkt från en film av Gerd Conradt från 1968, där Felix Gmelins far var en av aktörerna har sonen skapat en parallellversion av ursprungsfilmen. I Conradts film springer Gmelins far och några andra vänsterradikala unga genom Berlins gator med den röda fanan. Slutmålet är Schöneberger Rathaus balkong, varifrån flaggan vajar, allt givetvis utan myndigheternas tillstånd. Det hör till historien att en av de medverkande i 68-händelsen var sedermera Röda arméfraktionens Holger Meins.
Felix Gmelins 90-talsparafras av Conradts film saknar den revolutionära klimax som gällde 1968, och diskussionerna i boken handlar inte minst om relationerna mellan då och nu, mellan en romantisk revolutionär samhällssyn och en sentida måhända mer mogen och i varje fall desillusionerad samhällsanalys.
I sitt förord skriver Daniel Birnbaum att Gmelin i sin konst skapar sin egen historieskrivning. Att det inte bara rör sig om nostalgi slås vidare fast. Man kunde tillägga att Gmelin inte heller i första hand hänger sig åt någon schablonmässig nyttoinriktad historiesyn av typen man måste känna sin historia för att förstå sin samtid. Däremot vänder han så att säga på orsak och verkan och relativiserar den linjära historiesyn som är den gängse.
Gmelins val av ett blygsamt format skapar en intimitet som är mindre vanlig i dagens konst, påpekas det. Intressant är vidare Rimanellis resonemang om hur arvet förs vidare till en oviss framtid genom Gmelins verk. "68-generationen kunde inte förutse framtiden", skriver Rimanelli, och tillägger: "det kan inte vi heller".
I en intervju diskuterar Ronald Jones och Robert Stasinski med Felix Gmelin om hans konstprojekt, även här med tonvikten lagd vid "Farbtest". I samtalet kommer man också in på konstnärens senare projekt, där fotografiska förlagor används som "motiv" till målningar. Jag vill fokusera på målningen som en form av aktion, säger Gmelin: "som en politisk aktivitet, en motståndshandling".
Den till sidantalet ganska blygsamma skriften är desto tätare innehållsligt. Att den är publicerad på engelska borde inte avhålla någon intresserad av Felix Gmelins mångfasetterade konstnärskap att läsa den. Ett extra plus dessutom för den genomtänkta formen.