Ny bok
Martin Tegen (red): Dag Wirén. En vägvisare
Gidlunds
De allra flesta skulle svara att de minsann hört Dag Wiréns "Serenad", och än oftare dess sista sats: "Marcia". Serenaden finns i mer än tjugo inspelningar och marschen är tillgänglig separat i nästan lika många.
Men när man läser "Dag Wirén. En vägvisare" får man klart för sig att hans musik nått många, många lyssnare som knappast är medvetna om det: till filmer som "Bara en mor", "Fröken Julie" och "En lektion i kärlek" skrev Wirén musiken!
Den här sidan av tonsättarens verksamhet ägnas berättigad och sakkunnig uppmärksamhet i boken, och detta gäller också Wiréns teatermusik. Han samarbetade gärna med Alf Sjöberg; uppsättningen av "Amorina" på Dramaten 1951 är det mest kända exemplet.
Det här antyder att den här 300-sidiga volymen ger en helhetsbild av tonsättaren Dag Wirén. Så är verkligen fallet: hans symfonier, hans konserter, hans kammarmusik, hans insatser som musikkritiker, frågor som rör hans förhållande till traditionen och den musikaliska samtiden -- allt berörs. Om privatpersonen är det däremot i stort sett tyst; den intresserade hänvisas till "12 kapitel om Dag Wirén", som utkom 1995.
Tolv författare medverkar, varav i vart fall en är känd i Östergötland: Anders Wiklund skriver initierat om teatermusiken.
En rad bidrag är rena verkanalyser och de är oftast generöst illustrerade med notexempel. Två återkommande iakttagelser i dessa skall framhållas. Det ena är Wiréns beslutsamma avståndstagande från så kallad programmusik. Flera av författarna citerar hans credo: "Jag tror på Bach, Mozart, Nielsen och den absoluta musiken."
Det andra återkommande inslaget är hänvisningarna till Wiréns metamorfosteknik -- en kompositionsprincip han odlade och som Peter Terenius beskriver så "att ett verk byggs upp genom att ett ursprungligt tema genomgår successiva förändringar eller förvandlingar för att slutligen övergå i ett nytt tema." Tekniken är förstås äldre än Wirén; Terenius hänvisar bland annat till Bachs "Ein musikalisches Opfer" och Bartoks fjärde stråkkvartett.
Det finns inslag i boken som ger mycket utöver vad de säger om Dag Wirén. Jag vill särskilt framhålla Sten Dehlstedts teckning av Paris kulturmiljö under tidigt 30-tal, det andra Per Olov Bromans uppgörelse med det destruktiva generationstänkandet i fråga om svenska 1900-talstonsättare. Per Olov Backman