Vad avgör våra liv? Det är ingen mindre fråga än så Ian McEwan ställer i "På Chesil Beach". Han gör det på ett oerhört påträngande och djupt imponerande sätt, i en roman på knappt två hundra sidor.
Vi möter Edward och Florence på deras bröllopsdag. Året är 1962, de båda är sexuellt oerfarna. Han känner sig osäker inför det intima mötet som ska ske. Hon är skräckslagen och upplever närmast äckelkänslor vid tanken på samlaget.
Men det måste ske, så är nu en gång ordningen. Med osviklig precision för varje uttryck och varje beröring skildrar Ian McEwan hur kropparnas spel obönhörligt missförstås och drivs mot vad som kunde vara en snöplighet, ett litet missöde, men i stället utvecklas till en katastrof. En livskatastrof.
Och här ligger tragedin. Bara några år senare kommer situationen för män och kvinnor i deras ålder att vara dramatiskt förändrad, attityden till sexualiteten en helt annan. Men än så länge saknar de vad de skulle behöva mest av allt: ett språk. En möjlighet att över huvud taget prata om vad de upplever.
Så, verkar Ian McEwans tanke vara, är vi alla fångar i vår tid. Den bestämmer vad vi har för valmöjligheter.
Liksom vi är fångna av våra egna personliga historier. I tillbakablickar skildras de bådas uppväxt. Edward med en psykiskt sjuk mor, och en far som tar hand om hushållet efter förmåga. Florence kommer ur en annan klass med ett annat bagage av bildning, musik och uppförande. Det antyds ett sexuellt övergrepp.
Det är en sorglig insikt: trots all uppenbar kärlek och glädje fanns ingen chans för just dessa två, just då.
Eller gjorde det trots allt det? Efter det erotiska misslyckandet flyr Florence. När de snart ses igen sker en urladdning i ett gräl. Också här finns en grym logik som verkar leva sitt eget liv. Ingen vill egentligen något illa, men det ena ordet föder det andra. Till slut hänger en fråga i luften. Och just då, under några skälvande sekunder, skulle kanske en möjlighet ändå finnas. Att bryta sig ur historiens och det egna livets bojor.
Men det förlösande ordet kommer aldrig. De går åt varsitt håll och allt är förbi. Så kan man förändra ett liv, skriver Ian McEwan till slut, genom att göra just ingenting.
"På Chesil Beach" är en på alla sätt mästerlig roman. Den är ohyggligt tät, skarp i varje detalj. Psykologiskt rik och inkännande. Sorglig, som sagt. Men mycket vacker.