Jesper Larsson:
Hundarna
Albert Bonniers förlag
Frank Nilsson? Han är cent-ralgestalt i Jesper Larssons roman, "Hundarna". Kanske också en rätt typisk representant för samtidens medelåldersman. Å ena sidan spenderar Frank mycket tid och pengar på datorpornografi. Å andra lika mycket på att hjälpa en moldavisk tonåring som fallit offer för trafficking.
Så upprättas ett slags jämvikt: underjagets drifter och begär balanseras mot överjagets filantropi. Frank har på det hela taget svårt att säga nej, såväl till telefonförsäljare som ensamma mammor i behov av barnvakt.
Bäst är han på att parera inviterna från de livs levande kvinnor som ett par nyblivna vänner försöker para ihop honom med. Sexualiteten gör sig bäst på skärmen och ömsesidiga relationer är inte precis Franks melodi.
Ju längre romanen lider, desto flera - och sårigare - blir nedsänkningarna i en ungdomsperiod som kulminerar negativt när mamman överger pappan och sonen. Här nuddar författaren vid en psykologisk förklaringsmodell till den vuxne Franks beteende och belägenhet. Men det stannar dess bättre därvid. Livet är ingen ekvationslösning, inte litteraturen heller.
Med tanke på att Jesper Larsson (född 1970) tidigare bara publicerat en novellsamling (2003) är detta en oväntad storsatsning: närmare 500 tättryckta sidor.
Ändå förblir Frank i någon mån en främling, både för läsaren och sig själv. En främling och projektionsyta. Många hundar begravna, för att leka med titeln, som dock snarare syftar på det djuriska i människan.
Samtidigt som verket är vertikalt - tiden - har författaren horisontella ambitioner: utöver Frank kommer åtskilliga gestalter till tals i långa monologer.
Kompositionen kan liknas vid stafettromanens och helheten vid en mellansvensk medelklassmosaik av lågor och plågor, strävan och tristess, begär och lunk. Och med Frank som nav och tomrum närmar sig Larsson den folkhemska och dunklare versionen av en Michel Houellebecq-roman.
JAN KARLSSON