Det har gått ett decennium sedan Roddy Doyles roman "Kvinnan som gick in i dörrar" utkom. Då var Paula Spencer en 39-årig alkoholiserad mor och nybliven änka som hade svårt att sålla bland sina minnen. Under hela sitt äktenskap misshandlades hon svårt och det skulle dröja närmare tjugo år innan hon tog sig samman och slängde ut maken som bara något år senare sköts av polisen under ett kidnappardrama. Nu har Roddy Doyle återvänt till Paula i en fristående fortsättning, romanen Paula Spencer. Paula har hunnit bli 48 år, sedan fyra månader är hon nykter, en daglig kamp som inte tillåter en sekunds avvikelse från det uppdrag hon gett sig själv. Efter tio år i dimman försöker Paula förstå vad som hänt omkring henne och trevande ta ett grepp om den familj hon svikit och försummat. Mest oroar hon sig för den yngsta dottern som ser ut att följa i Paulas fotspår när det gäller alkoholen.
Det är en naken, realistisk inifrånskildring som Doyle levererar. Han är en effektiv berättare med ett absolut gehör när det gäller att språkligt förankra erfarenheter som skuld och förnedring men också i gestaltningen av det mod som krävs av Paula för att konfronteras med det som är och inte minst med det som har varit.
Hon tar en dag i taget i ett Irland som är statt i snabb förändring. Hon jobbar svart som städerska, den enda irländaren bland arbetskamrater som numera uteslutande kommer från Afrika eller Rumänien. Hon gläder sig åt sitt nya kylskåp och drömmer om att kunna ge den yngste sonen en dator. Hon sliter och släpar med värkande rygg.
Trots det mörka temat är romanen helt befriad från kladdig sentimentalitet och ideologiska pekpinnar. Paula är en originell och mångfacetterad karaktär. Hon faller ibland med reser sig och till hjälp har hon sin råa humor, sin oförsonliga ärlighet och en avväpnande klarsyn. Hon är en "vanlig" kvinna, sådana som verkligen finns. En annan sorts hjältinna än de vi är vana vid, i något numera så sällsynt som en arbetarskildring.
Henriette Zorn