Salim Barakats femte bok i svensk översättning är en gåtfull och poetiskt förtätad roman, "Döda noviser", diktad på en prosa med hög frekvens av adjektiv och sofismer.
Och om den ymniga förekomsten av stående epitet - den lille, den slätrakade, den tjocka etcetera - i förstone för tankarna till isländska sagor eller vissa indianspråks tilltalsformer, så blir det snart uppenbart att romanen på ett självständigt och fantasieggande vis inte minst inspirerats av Homeros och "Odysséen".
Här repas nattens väv upp, här slits vi mellan hav och land, hopp och förtvivlan.
Den mångförslagne och beläste Barakat föddes 1951 i en kurdisk familj på gränsen mellan Syrien och Turkiet. Förvägrad modersmålet började han skriva på arabiska och tidigt inleda en resa som via Beirut och Cypern lett till Stockholmsförorten Skogås, i romanen besjungen som "den måttfulla förströelsens trakt".
Dunkelt och drömskt, mystiskt och mytiskt, nära balladen och sagan, turneras exilens villkor och främlingskapets, ibland i lika vackra som sorgsna konklusioner: "Fastlandet är uthärdligt utan skepp, och skepp är uthärdliga utan fastland."
Sex unga gycklare har gett sig iväg från de blå orkidéernas land för att leta efter Mörtvik och en främling att roa. "Mannen med de plågade ögonen" kallas han, tillika vithårig och stum, Barakats egen Odysseus, som genom att slipa kniven mot stenbrynet skapat "evigheten".
Omsider sammanstrålar, bortom gängse tidsbegrepp och realismens logik, bortom liv och död, men i maskernas och speglarnas skepnader, de sex unga med tolv gamla - barnens föräldrar. Så kommer den stumme att tala till slut, "med samma bokstäver som vi!"
Lärdomen och allusionerna till trots är det snarare än boklig bildning två andra egenskaper som krävs av romanens läsare: barnasinne och öppet hjärta.