Vad spelar perspektivet för roll om slutsatsen ändå blir den samma?
Redaktörtrion bakom denna bok har en vällovlig ansats, de vill vända på myntet, se dess smutsiga baksida och ta berättelserna från ett annat perspektiv.
Ulf Krook, Mats Söderlund och Peter Fröberg Idling hade hört kvinnornas erfarenheter av det manliga våldet men nu ville de lyssna på männen. De ville ha männens reflektioner om det där våldet som alltid finns närvarande i vårt samhälle och som för många är vardag.
Trion gav fritt spelrum till en handfull författare och tänkare som funderat på det där med mansrollen och det könsbestämda våldets ursprung och verkningar.
Några skriver fiktion, andra fakta. Få går till sina egna erfarenheter och allt för få sätter något på spel. Alla är tråkigt samstämmiga i sina analyser. Alla lägger ansvaret i nedärvda strukturer av våld och ett samhälle byggt på den patriarkala ordningen. Alla är så rörande överens om att mansrollen som vi känner den består av våld, översitteri och förtryck av kvinnan. Som det konstateras på många ställen i boken: det våld vi ser omkring oss - allt från krig till skolgårdsslagsmål - är inte bara våld, det är männens våld.
"Våld till vardags" är ingen brännande bok, inget nytt bränsle till könsdebatten, tyvärr. Den är däremot en nyttig påminnelse om hur mansrollen och dess formande samhällsstrukturer ser ut.
Behöver du bli påmind? Läs då framförallt Mats Söderlunds text "Schyssta killar" den texten vågar trots allt vara personlig och närgången (Jag tror att många lärare skulle kunna provocera fram en spännande genusdiskussion med hjälp av den texten.) Läs också Jens Liljestrands fiktiva "lustmord" på Jan Guillou, en bagatell kanske, men skruvat och omistligt.