Johan Theorin:
Nattfåk
Wahlström & Widstrand
I en tid mätt på kriminalromaner går Johan Theorin sin egen väg som en klartänkt och originell författare. Att kalla "Nattfåk" för en kriminalroman är en alltför snäv definition. Den är lika mycket en spökhistoria, en skröna och släktkrönika och, skulle jag vilja tillägga, en insiktsfull resa i människans inre värld befolkad av minnen, fantasier och livets alla gestalter.
Med "Nattfåk" fortsätter Johan Theorin undersökandet av väderfenomen och brott på ett vintrigt Öland. Det finns en begången ogärning, men ingen utvald hjälte som löser gåtan. Berättelsens gestalter äger var och en sina egna pusselbitar som till slut låter bilden av ett cyniskt brott begånget vid det sägenomspunna huset vid Åludden bli tydlig. Johan Theorin är angelägen om att skildra vad som händer med dessa brottsoffer. Förövaren trycks bort till berättelsens bakgrund och länge är det oklart om brottet över huvud taget är begånget. Det är detta intresse för offret och dess anhöriga som gör Johan Theorin så unik som författare.
Johan Theorin skriver om människans starka känslor, hennes dunkla handlingar och bortträngda minnen. Berättelsens huvudperson Joakim får slita hårt för att skilja ut de döda från de levande och illusion från verklighet. Precis som i "Skumtimmen" står sorgen, skuldkänslorna och ondskan i centrum. Ändå finns det inte tillstymmelse av återupprepning. "Nattfåk" tar läsaren med sig till det övernaturliga och spöklika. De döda återkommer till Åludden varje jul. Men i Johan Theorins berättelse är det inte de döda som är skrämmande. De verkligt hotfulla är de levande. Döda sörjer man, känner skuld inför och längtar efter.
Johan Theorin är en unik författare med en djup insikt om människan och en hejdlös berättarglädje. Med "Nattfåk" visar han att "Skumtimmen" inte var ett tillfälligt lyckokast.