Ny bok
Magnus Utvik:
Anna, min älskade
Wahlström & Widstrand
Magnus Utviks bok -- "Anna, min älskade" -- saknar genrebeteckning. Men det framgick nyligen i en intervju med författaren (DN, 1/9) att den är djupt själv- biografisk.
Så även om namnen fingerats -- verklighetens Hanna och Magnus har blivit Anna och Marcus -- är det svårt att läsa boken som en roman, också av det skälet att den -- till skillnad från den uppenbara fiktionen -- omfattas av ett slags pietet och omtanke, som finge ingen, särskilt inte Hanna, komma till skada av orden.
Det leder paradoxalt nog även till att den är mera intim och privat, ja sluten, kanske rentav spänningslös, än den hade behövt bli om författaren undvikit omvägen via fiktionen och i stället använt Magnus Utvik som berättarjag.
Det har dessvärre blivit ett signum för stora delar av den yngre svenska prosan: att äta kakan och ha den kvar. Alltför många skriver i en naiv och terapeutisk trygghetszon, där varken fantasin och gestaltningen utvecklas eller berättarjagets auktoritet sätts på spel.
Men angelägenhetsgraden är hög och diagnosen kommer direkt: livmoderhalscancer. Stor tumör, operation oundviklig. Och Anna som bara är 29. Hon och han som ännu inte -- till skillnad från snart sagt hela vänkretsen -- hunnit skaffa barn.
Oron och dödsskräcken kompletteras så med det andra: ofruktsamheten. Anna (och Marcus) ser lyckliga mammor och växande magar överallt. Modersmystik, biologisk mediefrossa. Äckligt. Men i väntan på den förhoppningsvis avslutande strålbehandlingen fattar Anna ett beslut: adoption. Marcus stretar länge emot. Biologismen sitter hårt.
Den dagboksliknande framställningen ligger i hans mun, men den präglas bara i undantagsfall av egoism och rädsla för ensamhet, snarare av en slitstark kärlek till Anna. Och, jo, hon den i huvudsak drabbade får ibland trösta och puffa honom framåt. Visst kan klichén aktiveras -- de slits mellan hopp och förtvivlan -- men mest påfallande är den ömsesidiga ömheten, riktningen som överlever omgivningens tafatta tassande, de yttre och inre prövningarna.
En kärleksförklaring är det: till en kvinna som varit i dödsskuggans dal och upplevt moderskapets kval. Från en man som sökt dela ned- och uppåtstigningen och under tiden serverar Stockholmsmiljöer och goda middagar. I egenskap av matsnobb är Marcus faktiskt som mest utmejslad.