Sofi Oksanen:
Baby Jane
Översättning: Janina Orlov
Bazar
Det unga berättarjaget i Sofi Oksanens andra roman "Baby Jane" är mycket oerfaren, när hon handlöst förälskar sig i den tio år äldre Piki, "stans coolaste flata" med total koll på Helsingfors nattliga gayvärld. Relationen utvecklas snabbt och ja, faktiskt, bitterljuvt. För att försörja sig säljer de (använda) underkläder och andra sexuellt laddade fetischer. En lukrativ, fräckt skildrad, business som träffar "rätt i spermaådern".
Båda medicinerar mot depression, men Pikis panikångest blir dem till slut övermäktig och förhållandet kraschar under våldsamma former. Romanjaget flyr med all sin kvinnolängtan in i ett heterosexuellt förhållande. Piki blir allt sämre och tar med hjälp av sin före detta partner sitt liv.
"Ive had enough". Någonstans halvvägs i boken börjar Pikis unga älskade tappa fotfäste - och jag är snubblande nära att känna detsamma; depressiva gråtoner och resignerade dialoger är tärande att läsa. Men bort den kommentaren, "Baby Jane" (titeln är inspirerad av den klaustrofobiska skräckfilmen "What ever happened to Baby Jane?") är ute i fler ärenden än den smärtsamma kärlekens och förtvivlade ångestens. Den vill också diskutera gayvärldens egna normerande koder; utstötningsmekanismer som drabbar dem som i likhet med romanjaget inte passar in någonstans.
Att Pikis psykiska ohälsa och isolering dessutom enligt författaren bör ses som en metafor för de homosexuellas situation i Finland (inte bara där) - javisst, en helt rimlig tanke, men tillknölad inte minst av bokens problematiska offertema.
En roman om ett samhälleligt tillstånd och på samma gång ett avskalat och gripande ödesdrama i fem delar. Ett bittert slut - happy end vore förstås vansinnigt fel, men hur vill Sofi Oksanen att vi ska tänka? Att förändring är omöjlig? Eller nödvändig. Att offer är oundvikliga?
Jämfört med den rasande mäktiga, feministiska, politiska och destruktiva debutromanen "Stalins kossor" (2007) känns "Baby Jane" mer som en (tillfällig) reträtt.