En roman att förväxla med Oates tidigare

En ny Oates - godis för höstens läsecirklar, störtexponerad i bokhandeln. Men efterlängtad? Såklart - hoppas den kommersiella bokmarknaden. Läsarna då? Längtat kan de knappast ha gjort, om de ens hunnit läsa ut förra höstens tegelsten, "Älskade syster" - 650 sidor.

Den romanen tyckte jag hörde till Oates bästa, vilket definitivt inte gäller de 478 nyproducerade sidorna i "Lilla himlafågel" (originalet kom ut förra året), fermt översatta av Oates-kännaren Ulla Danielsson.

Någon ny Oates är det heller inte fråga om. Den här romanen blandar sig i minnet med hennes övriga så att man inte utan möda förmår skilja på deras personer och ämnen. Utan romanteknisk finess och med ett närmast mekaniskt drive i berättandet verkar boken i stora stycken ha skrivit sig själv.

Som ofta tidigare kretsar handlingen kring ett mord, aldrig uppklarat, och hur två familjers liv slås i spillror.

Zoe Kruller som lämnat sin familj för drömmen om en karriär som sångerska hamnar i stället på en halvsjaskig cocktailbar och i ett slumhus - droger och prostitution är tänkbara ingredienser. Hennes son hittar henne brutalt mördad en februarimorgon 1983.

Misstänkta men aldrig arresterade blir såväl hennes man Delray som Eddy Diehl, den gifte man hon haft ett förhållande med. Deras barn Aaron respektive Krista, då 15 och 11 år gamla, är bokens huvudpersoner.

Här möter den svarta USA-bild som Oates så kusligt initierat älskar att måla upp. Deprimerande miljöer och öden, vapen, sprit och knark. Snaskiga medier som cyniskt hänger ut mordoffer och misstänkta. Brutal polis, korrupt rättsväsende. Helt igenom amerikanska män som Eddy Diehl: stora nävar, borstigt hår, grova men tilldragande ansiktsdrag, hetsigt humör, dricker för mycket, har aldrig talat om sina upplevelser i Vietnamkriget med sina närmaste.

Fond utgör ett litet amerikanskt samhälle under två decennier av förfall och avveckling. Ett konservativt klassamhälle där vitt, som det heter, har olika nyanser.

Märkligt fixerade vid varandra går Krista och Aaron olika vägar för att åter mötas efter sjutton år.

Som berättare avlöser de varandra. Krista i jag-form, vilket är ett fatalt misstag. Över huvud taget slarvar Oates med Krista-fiktionen. Medan hon ibland verkar underskatta en 11-årings iakttagelse- och tankeförmåga återger hon i detalj, på tretton sidor, en monolog som Krista-jaget fann tröttsam medan hon, även då 11 år, lyssnade till den.

GUN ZANTON-ERICSSON