ny bok
Willy Granqvist: Samlade skrifter -- del 1
Lejd
Cannabis i det kinesiska örtteet. En fängslad spansk poet. Bruket av"mej" och "sej" och "lessen". Det finns detaljer som placerar WillyGranqvists första diktsamlingar i 1970-talet. Ibland en stämning ocksåav vag ångest. Men denna sexrading är inte bara representativ fördecenniet: "det enklaste är att tiga / så inte rädslan och saknaden /märks / det enklaste är/ att blomma tyst / så inte glädjen spricker".
Granqvist var en receptiv varelse, hyperkänslig. Skör, bräcklig.Eller som det heter i en av de dagboksliknande notiser med jämnhögermarginal som regelbundet smygs in bland de mera reguljäradikterna: "Ett moment i mitt psyke är lättheten att känna tillförsiktoch befrielse av ganska små anledningar. Det innebär förstås också attjag av ganska små anledningar kan slås i spillror."
Han föddes 1948 i, som förnamnet antyder, arbetarmiljö. Dog av egenhand 1985. Hann dock göra världslig karriär på Sveriges Radio, somhallåa och presentatör, kritiker och intervjuare, essäist ochproducent. Det började med barnprogram och Granqvist upphörde aldrigmed att respektera barnets perspektiv. Varken som radioman, människaeller poet. Men tankarnas och sinnenas oskuldsfullhet ledde emellanåttill frontalkrockar med insikten om samhällets normer och konventioner.Det var en hård tid, redan då.
Ett vanvettigt projekt? Jag applåderar Stockholmsförlaget Lejd ochdess mod att trotsa nyhetsflödet och utge Willy Granqvists "Samladeskrifter" i fyra band. Att poeten sedan antagit överdrivet mytiskaproportioner är en annan sak. Däremot förvånar det mig att redaktörernaKrister Gustavsson och Magnus Ringgren, vilka också försettpremiärvolymen med ett inkännande efterord, bara nämner den dödsbesattalångdikten "Natten" (1987) som postumt utgiven. Även den digra"Glömskan" (1985) publicerades efter poetens frånfälle.
Ettan inbegriper de tre första diktsamlingarna, tryckta 1974--76.Trots ett delvis karaktäristiskt 70-talsidiom är Granqvist redan frånbörjan poet på riktigt, egen och självständig. Samtidigttraditionsmedveten: Ekelöf ekar, och Celan. Den inspirerade svit somupptar halva utrymmet av 76-samlingen med samma namn, "En ängel i vårtid", är naturligtvis inspirerad av Rilke. Men Granqvists ängel ärmjukare och mildare än Rilkes, besökande snarare än hemsökande.
Likt den irländske Nobelpristagaren Seamus Heaney arbetar Granqvistgärna arkeologiskt, med gravfynd och svindlande meditationer över tidoch rum. Sten, kropp. Men det mjälla draget kvarstår: stenens mossa,kroppens hud. Emblemen inbäddade, det hårda liksom vadderat. Grävandedikt, visst, men hellre med rundade hörn än vassa kanter.
Med rätta har Willy Granqvist kallats en poeternas poet. Vad harexempelvis en sådan som Kristian Lundberg inte inhämtat hos kollegan?Natten, handen. Ensamheten, tilliten. Kroppen, språket. Andligadimensioner som inte nödvändigtvis är konfessionella. Även i intressetför naturvetenskap framstår Granqvist som en föregångare; molekylerna,partiklarna, plankton.
Och när han återvänder till den engelske biologen (och humanisten) EA Copplerburgs biografi påminner Granqvist om en förtida postmodernist.Copplerburg är en fiktiv gestalt, en spegel för poetens egnautgångspunkter och ideal. En gestalt, i poesin. En lekkamrat ochvägvisare.
Samtidigt är det andra och djupt kända notoriskt närvarande: deninre kampen, ibland krampen. Jag-arbetet. Vardagsstriden. Glädjen ochmörkret. Medmänskligheten. Den förtärande receptiviteten. Jag läserhonom med glädje och visst obehag.