James A Levine
Den blå dagboken
Norstedts
James A Levine är en internationellt erkänd läkare och forskare som genom samarbete med FN och WHO specialiserat sig på utsatta kvinnors och flickors situation i tredje världen. Under en resa till Mumbai besökte han "Burarnas gata", där kvinnor och barn hålls inspärrade, ständigt tillgängliga för sexkunder. Det var där han träffade den flicka som kom att bli huvudpersonen i romanen "Den blå dagboken" - "Batuk".
Det finns alltså en grym verklighet bakom den här boken, svår att fatta, ännu svårare att emotionellt ta in. Ofta under läsningen känner jag impulsen att lägga undan boken och resa mig och gå; jag vill inte veta detta, vill inte se in i den här världen där fattigdom och ondska i symbios berövar de svagaste alla rättigheter och allt värde utom ett enda: det sexuella.
Men berättarrösten håller mig kvar. Rösten av Batuk, 15 år, en gång älskade pappas silverögda leopard, som 9-åring såld av samma pappa till "Burarnas gata".
Batuk får kraft ur en fantasivärld där hon är prinsessa och hennes bur en tronsal. Jämsides med det naiva tonfallet finns också något högstämt filosofiskt, som underligt nog inte alls verkar malplacerat, låt vara att Levine då och då lägger ord och jämförelser i Batuks mun som låter mindre äkta.
Men hon, horan, det orena kärlet, blir som en arketyp som i kraft av det lidande hon utstått och den ondska hon sett också besitter oändlig visdom: "Jag är en sjö av ofattbart djup och oändligt omfång som är ett sammanflöde av alla män."
I den mån det alls finns ett hopp i den här mörka berättelsen så består det av just Batuks egen röst, vittnesbördet som är så starkt att det måste förändra var och en som läser det. Men kommer kunderna på "Burarnas gata" att läsa det? Knappast. Och även om jag inser att blotta det faktum att den här boken har skrivits i sig är hoppingivande, så lämnar den mig med en dov känsla av sorg - och av skamfylld maktlöshet.
Innan jag somnar på kvällen tänker jag på Batuk.