Viktor Johansson:
Eterneller
Modernista
För diktboken "Kapslar" (2007) belönades Viktor Johansson i vårvintras med Borås Tidnings debutantpris. Det var en liten skräll. Nu ger han ut ett andra verk, "Eterneller". Genrebestämningen är roman.
Men läsare inställda på mer eller mindre utmejslade karaktärer och det slags narrativa strukturer som dagligdags kallas intrig får nog se sig om efter robustare grejer.
För nattygsbordet torde både Ranelid och författarens efternamne, Elsie, vara lämpligare.
Och mottagare med ett begränsat förhållande till science fiction och dataspel kommer med stor sannolikhet att ligga som episka frågetecken inför denna milda kaskad av referenser till rymden och gränssnitten, pixlar och robotar, extraliven och replikanterna.
Litteraturen som en generationsfråga? Här ställs frågan om inte på sin missilspets, så åtminstone i skärmsläckarens ljus. Snarare än utmanande är Johansson, född 1983, en genomsnäll romantiker, politiskt uppdaterad (unga kvinnor älskar unga kvinnor) och precis så lagom bildberusad, melankolisk och svävande att den enda negativa läsarreaktion han riskerar är den kvävda gäspningen.
Det går liksom inte att tycka illa om en författare som lärt läxan och aldrig faller utanför den generöst tilltagna postapokalyptiska ramen. Det är duktigt och nu föll läsaren i sömn.