Det har sagts förut och det behöver sägas igen: det är mycket sorgligt att studentstaden Linköping, Sveriges femte största stad, inte mäktar med att ha mer än en biograf.
Härom dagen skrev vi om Svenska filminstitutets nya rapport, som visade att filmutbudet nationellt har sett ungefär likadant ut de senaste tio åren. Men att stora städer med bara en biograf, som Linköping, har fått klart sämre utbud. Vilket inte är överraskande med tanke på att vi förlorade Filmstaden-konkurrenten Royal för snart fem år sedan.
Kårrullen, universitetets filmförening, har med rätta hört av sig till oss och påpekat att det visst visas aktuell kvalitetsfilm hos både dem och filmföreningen Cinemax. Så klart, och jag utgår från att de inte ingår i SFI:s undersökning. All heder åt dessa ideellt arbetande kulturentusiaster, men det är ändå föreningar som kräver medlemskap (billigt!) och inte samma sak som en fristående, fast biograf.
De filmer som försvinner i enbiografstäder är i första hand de som inte kommer från Hollywood och som därmed innebär en kommersiell chansning att ta in i repertoaren. 2005 visades till exempel 45 europeiska långfilmer (ej svenska inräknade) i Linköping, enligt SFI:s rapport. 2010 hade siffran sjunkit till 22. Samma sak när det gäller övriga världen (förutom USA): 10 filmer 2005 mot en enda film 2010. SFI har också tittat på så kallade kritikersuccéer - filmer som får höga snittbetyg i recensioner. Bara 36 av de 94 filmer som hade ett snittbetyg över 3,0 gick upp i Linköping förra året.
Det är när SFI i sin rapport ger sig in på att i detalj jämföra Linköping med Lund - en stad med en så kallad komplementbiograf - det blir riktigt tydligt vad vi går miste om. Motsvarande siffror för Lund förra året var 65 europeiska filmer, 10 utomeuropeiska filmer (förutom USA) och 91 av filmerna med ett snittbetyg på över 3,0. Skillnader som är så graverande att föreningar som Kårrullen och Cinemax bara har möjlighet att ägna sig åt lite finputsning.
Trenden har varit likadan länge. Filmer som borde vara självklara i en studentstad av Linköpings storlek går ofta inte att se alls (kommer vi någonsin få se Björn Runges "Happy end"?). I bästa fall kommer de flera veckor efter Sverige-premiären och läggs ner innan publiken ens fått chansen att upptäcka att de går.
Extra aktuellt känns detta problem just nu, när vår grannstad Norrköping gjort en så tydlig satsning på kvalitetsfilm i och med nya, påkostade biografen Cnema. Där kan man flera gånger dagligen se filmer som aldrig någonsin kommer att nå Linköpingspubliken. Hur Cnema bär sig förstår jag inte riktigt, men kan Norrköping borde Linköping kunna.