Säsongens litterära återkomst i Sverige? Roque Falcón, utan tvekan.Han debuterade 1988 med en samling korta prosatexter, "Bota henne", ochblev per omgående en emblematisk gestalt för det slutande decennietsbottenfrusna estetik. Han jämfördes med Stig Larsson och hyllades i DNav Horace Engdahl.
Året därpå kom novellsamlingen "Plötsligt" och Falcóns position somlikgiltighetens, kontaktlöshetens och känslokylans uttolkarekonsoliderades och förstärktes. Hans urbana minimalism syntes självklaroch ohotad. Men något hände, kanske inte så mycket med författaren sommed kritikerna: romanen "Vålnaden" (1990) fick ett ljummare mottagandeän föregångarna.
Och när han på hösten det året publicerade "En orm med två huvuden",en tunn bok med riktigt reducerade prosastycken, i princip lakonisktkommunikationsstörda dialoger, hade den tidens mest exklusiva förlag(Alba) bytts mot ett mindre statusfyllt (Alfabeta) och de tungabeskyddarna redan övergivit Falcón.
Det kan inte uteslutas att denna korta karriärs plötsliga uppgångoch platta fall -- omfamning och utstötning inom loppet av drygt två år-- är ett presumtivt ämne för en kultursociologisk studie av det meraintrikata slaget.
De oläkta såren bekräftas möjligen av det faktum att Roque Falcónscomeback -- efter femton år utanför offentligheten -- publiceras påPredi, ett alldeles nytt och så litet förlag att Alfabeta vid enjämförelse framstår som en jätte. Dessutom i originalpocket och med entyp av baksidestext som bara unga idealister, oförstörda ochextroverta, vågar unna sig.
Kortromanens titel, "Jonny blir kriminell", kunde tas som intäkt fören flirt med den bildade medelklass som naturligtvis vet hur historisktoch socialt belastande det är att vara ung man och ha ett förnamn somslutar på y. Falcón flirtar inte med någon. Däremot presenteras i ettförord "den dokumentära bakgrunden". Under den litterära exilen harförfattaren jobbat på högstadiet i den invandrartäta stockholmsförortenBotkyrka och inifrån sett skolans förfall.
Om läsaren hajar till inför förordets karaktär av pamflett, så bördet påpekas att Falcón redan då det begav sig -- och precis under denblanka ytan -- var en betydande moralist. Skillnaden är att han nuskriver eller, snarare, via Jonny i den passande rollen som Hamletskriker ut en vanmakt över ett (skol)system som pluggat alla orden(antimobbningsgrupp, cred, dissa, genusperspektiv, integritet,problematik) men inget förstått och som med akademisk aningslöshet, ochfraserna klistrade på tungan, lotsar värstingarna in i kriminalitetenoch effektivt saboterar de ambitiösa elevernas klassresor.
I likhet med politiker tycks majoriteten av rektorer och lärarenuförtiden låta som papegojor och teflonpannor. De talar businesspråk,utlärt på kurser, och verkar sakna såväl intellektuell hållning somanständighet och skam. All kritik rinner av. De blundar och pratar. MenFalcón har en annan målgrupp: eleverna som tror på en värld där bådeordning och rättvisa är möjlig.