NY BOK
Ulf Lundell: Värmen
Wahlström & Widstrand
Ulf Lundell äger språket. Lundells språk gnistrar, ångar, brusar, brinner, svettas, väser, sprakar. Nerven och hettan är Strindbergsk. Lundells två tidigare prosaverk, "Friheten" (1999) och "Frukost på främmande planet" (2003), reser sig som monumentala tallar i den svenska bokskogen. Språk och budskap, kritiken av det marknadsliberala systemskiftet, smälter samman, på samma gång som författarens alter ego slåss med den hemlöshet, skuld och förtvivlan som ofta är klassresenärens barlast.
Lundells nya bok, "Värmen", kallnar efter 100 lästa sidor. Intrigen och handlingen känns konstruerad. Boken berör inte. Vad hjälper det att språket stundom blixtrar, när handlingen inte engagerar eller inspirerar, eller när de långa litaniadialogerna mest är lång dags färd mot natt och mörker.
Av samhällskritiken återstår ingenting. Istället trappas kritiken av "tristfittegenerationen", feministerna, upp till löjliga nivåer. Författaren Bull Baldini är maniskt fixerad vid feministerna, från Schyman till de unga Linnorna, Belindorna och Lindorna, dessa "skrikande kuttersmycken" som befolkar tidningarnas spalter och tv:s soffor. Visst. Deras närvaro är ofta plågsam. De är jagcentrerade och självupptagna. Men varför älta deras medvetet provokativa utfall så till den milda grad? Den vedervärdigt självupptagne och endimensionelle babbelmaskinen Bull Baldini är värre än alla Linnor, Belindor och Lindor tillsammans.
Porträttet av Poul, rockartisten, är mer nyanserat och äkta. Men karakteristiken når inte samma djup som skildringen av personerna i till exempel "Saknaden" (1992) och "Friheten".
Poul pendlar rastlast i sin Chevrolet Trailblazer mellan Stockholm och Skåne, gör plötsliga odysséer i Europa, träffar unga kvinnor med "läcker kropp" och "väl tilltagen byst". Sen drar han vidare. Poul vet inte vad han vill med sitt liv. Ledan gnager honom. Ulf Lundell verkar inte veta vad han vill med sitt skrivande. Han står tomhänt vid klassresans slutstation. Det är långt mellan lycka och leda. Strindberg kastade sig ut i folkets vardag, skrev "Svenska folkets öden i helg och söcken" och "Bland franska bönder". Lundell borde göra nånting liknande. Skriva en reportagebok. Hans begåvning är för stor att slösas bort på navelskåderi och tomt och meningslöst pladder.