Sorgen och dess motsatser vandrar gärna tillsammans i många av Barbro Lindgrens böcker. Långsamt men säkert, stundtals halsbrytande lekfullt och humoristiskt, skapar hon med små ord och stor empati en underfundig filosofi med dragning åt det vemodiga.
Det är från författarens hemort Glömminge på Öland som gammelrösterna i "Om sorgen och den lilla glädjen" hämtats.
Röster som berättar om hur det var då, på djurens, naturens, lysmaskarnas och de genomskinliga näbbgäddornas tid.
Röster som känns igen oavsett var i Sverige man befinner sig. Skomakaren, Kalle smed och Kalle i Kvarnen, prosten Svensson, hemmadottern Sonja och hennes bror Henry, Ellen från Värmland som gifte sig och blev kvar i byn - ingen är ny under solen.
Somliga har förstås hunnit tystna, lagts till evig vila. Andra lever fortfarande, dröjer kvar i livets lika oundvikliga som självklara grundvillkor:
Ibland är det bra, men ofta ganska sorgligt. Så var och är det bara, och så skall det fortsätta. Alltid finns det något att vara tacksam över.
Att som bokens huvudberättare, Sonja i Fäholmen, kunna höra ropen från de döda och drunknade i Kalmar sund är inte allom givet.
Att som Barbro Lindgren ha förmågan att återkalla det förgångna i all dess obestämbara känsla av närvaro och förlust är en lika unik gåva.