Kantstötta individer och lite rufsiga existenser, ensamhetens och instängdhetens kval -- alltihopa är välbekanta ingredienser i Paul Austers författarskap.
Få har som han tagit itu med slumpens roll i människans liv, de oväntade sammanträffandena har varit ett tema i flera av hans böcker.
Allt det där finns med också i Paul Austers nya roman liksom de långa, lite snåriga utvikningarna och blinkningarna till författarens husgudar inom litteraturen och filmen.
Men denna gång är det inte ensamhet och isolering som står i centrum. "Dårskaper i Brooklyn" är en lovsång till gemenskap, en vardagskomedi med hög trivselfaktor.
Scenen utgörs huvudsakligen av de Brooklynkvarter i Park Slope där Paul Auster själv bor -- ett till synes provinsiellt mikrokosmos i världsmetropolen New York. Dit, till sina barndomskvarter, återvänder Nathan Glass, en frånskild och pensionerad försäkringsförsäljare.
Han har just genomgått en canceroperation. Av tillvaron väntar han sig inte så mycket mer än lugn och ro och att så sakteliga få avsluta sitt liv på den plats det en gång började.
Men ödet vill annorlunda. Den desillusionerade hjälten kliver in på ett antikvariat och öppnar därmed samtidigt dörren till ett nytt liv.
På antikvariatet återser han oväntat sin systerson Tom vars lovande akademiska karriär gått åt pipan och som nu är lika uppgiven som sin morbror. Nathan blir också bekant med antikvariatets ägare, den gamle bedragaren Harry. Till denna udda trio av antihjältar och vad tiden lider såta vänner sällar sig en liten flicka med ett alldeles speciellt förhållande till det talade ordet.
Trevliga och trassliga händelseförlopp flätas in i varandra till en charmfull historia där det underliggande budskapet tycks vara att tillsammans är man starkare. Tvärs igenom en intrigfläta där släktingar i knipa ska räddas flyter prosan lätt och de stora frågorna avhandlas med lika delar allvar och underhållning.
Att upplösningen inte kan bli något annat än att var tar sin känns förutsägbart men ändå: det är helt i sin ordning.
Det är ingen slump att romanen sträcker sig från våren 2000 fram till den elfte september 2001, strax innan det första planet flyger in i World Trade Centers norra torn.
Det är som om Paul Auster har behov av att skildra vardagens sorger och glädjeämnen, dess krämpor och mänskliga tillkortakommanden fram till den punkt då allt förändrades och ingenting mer blev sig likt.