En VD som knappast framkallar rysningar

Teater

”V.D.” av Stig Larsson

Regi och bearbetning: Edward af Sillén

Scenografi och kostym: Peter Holm

I rollerna: Helena Bergström, Cecilia Forss, Anastasios Soulis, Patrik Hont, Josefin Ljungman

Klarascenen, Kulturhuset/Stockholms stadsteater

Det blir alltid förhandsbuller och bång när en kvinna ska göra en manlig huvudroll (mer än om det vore tvärtom). Ska det vara provocerande på något sätt? Kan det förändra pjäsen eller få publiken att se den med nya ögon?

Varken bitchen eller förförerskan är ju sällsynta på scenen. Och antalet proffsiga kvinnliga vd-ar ökar även om deras antal inte påverkat könsmaktsordningen i stort.

Detta med anledning av Edward af Silléns uppsättning av Stig Larssons ”V.D.” på Stockholms stadsteater.

”V.D.” är en mycket bra pjäs med makt och sexualitet som tidlöst tema. Problemet med den, vill jag påstå, är Dramatens uppsättning från 1987 i Stig Larssons egen regi och med Ernst-Hugo Järegård som V.D. Den sändes också i tv och många minns den säkert.

Kanske Järegårds mest rysansvärda och oförglömliga rollporträtt som ingen, man eller kvinna, förmår hävda sig mot.

Riggad som om hon stigit direkt ut ur sitt styrelserum och redo att frotteras med sina anställda gör Helena Bergström oanmäld entré hemma hos Anna och hennes pojkvän Simon. Hon är vd-n som vill ”komma dem lite närmare” och bara kallas Monica.

Hennes makt är oinskränkt så länge den består i hennes ställning som chef och överordnad. Men positionerna växlar. När Monica utövar makt i egenskap av kvinnlig könsvarelse blir hon också sårbar och möjlig att förnedra. På ett helt annat sätt än en man.

Helena Bergström är skicklig men i alltför hög grad hänvisad till att könsstereotypt spela ut kvinnlig sexualitet. Det liknar mest komedi, ibland nästan fars – Stig Larsson saknar inte precis humor. Men känslan av krypande obehag framkallar inte den här föreställningen.

Fyra unga skådespelare sekunderar. Cecilia Forss som Anna, underordnat svassande men äntligen lite kaxig när hon inser att Monica bara är ute för att förödmjuka.

Anastasios Soulis är den naive pojkvännen som låter sig smickras och bli imponerad av Monica till den grad att han är beredd att gå längre än hon kräver. Med eller utan kalsonger och oavsett hennes mutpengar. För detta utspelas ju i ett samhälle av köp- och säljrelationer.

Föreställningens katalysator blir det instormande paret. Patrik Honts Henke, farlig i sin knivviftande, haschpåverkade oberäknelighet, orädd i sitt franka ifrågasättande av vad som pågår. Josefin Ljungmans Lina med ångest som normaltillstånd.

Predestinerade för ett skitliv, som Monica bryskt konstaterar.

Här blir ”V.D.” snarast ett drama om klass – för övrigt signalerat redan i scenbilden genom valet av fondtapet.