Roy Jacobsen:
Huggarna
Översättning: Staffan Söderblom
Norstedts
Varför skriver en norrman en roman om finska vinterkriget i dag? Bortsett från sådana uppenbara anledningar som nöd, död, grymheter och lidande här i Norden bara ett halvt sekel bort. Förklaringen kommer inte förrän mot slutet i "Huggarna". Först då sjunker det på allvar in varför det här skulle vara verkligt angelägen litteratur.
Det är för att mota glömskans demoner som huvudpersonen Timmo vill hitta någon som efter krigsslutet kan skriva hans historia. Hans roll i staden Soumussalmi vid ryska gränsen blir ifrågasatt när han, vedhuggaren, hjälper de ryssar som kommer under kriget. Därmed har han också blivit en dubbelspelare: "Jag är helt övertygad om att det händer något konstigt i alla krig."
De han sedan söker upp börjar redan glömma och förneka - sanningen har blivit ett gungfly av förväxlingar, hågkomster och halvlögner. "Varför är det ingen som minns något?" frågar han sig. Båda sidor om den finsk-ryska gränsen försöker framhålla sin version så till den grad att verkligheten till slut tycks som dikt. Sanningen och lögnen har förvandlats till ett eget skyttegravskrig i retrospektiv. Fram till dess är "Huggarna", som har mottagits med "stående ovationer i norsk press", en serie starka, kompakta, livfulla scener bland de huggare som avverkade skog under finska vinterkriget.
Beskrivningarna av köld och vedermödor i laget där han för första gången i sitt liv blir en ledargestalt är drabbande i sitt fokus på mänskliga relationer satta under stor press.
Roy Jacobsen heroiserar den lilla människan och klär av krigsmaskineriets kalla logik samtidigt som han med plågsam precision inte väjer för hårdheten i det vinterkarga landskapet.
"Huggarna" är oerhört skickligt berättad men skulle ha vunnit på att lite snabbare falla ut ur prosans abc.
Maria Tellander