Engagerande och tät Augustprisfavorit

Steve Sem-Sandberg: De fattiga i Lódz

Albert Bonniers Förlag

Kort efter Tysklands inmarsch i Polen 1939 inrättades ett judiskt getto i den polska staden Lódz. I ett hemligstämplat memorandum påpekas att "inrättandet av ett getto [är] bara en tillfällig åtgärd" och att slutmålet måste vara "att en gång för alla helt och hållet bränna bort denna smittosamma abscess."

Med dessa uppgifter inleds Steve Sem-Sandbergs 650 sidor väldiga roman om livet i gettot och dess ledare Mordechai Chaim Rumkowski.

I egenskap av judeäldste, ordförande i juderådet, tilldelades han den otacksamma uppgiften att i görligaste mån blidka den tyska ockupationsmakten, samtidigt som han ska hålla en skyddande hand över gettots invånare.

Med facit i hand är det oftast en enkel sak att förespråka det rätta. Men allt "beror av vilket perspektiv man anlägger" poängterar Sem-Sandberg i en efterställd kommentar. Eftervärlden har dömt Rumkowski som kollaboratör, en marionett som lydigt gick nazisterna till mötes och offrade gettots befolkning. Men hade Polen befriats ett halvår tidigare är det möjligt att domen fallit annorlunda. Måhända hade Rumkowski då varit ihågkommen som en hjälte.

Nu ska genast sägas att Sem-Sandbergs roman ingalunda skönmålar eller slätar över. Porträttet av Rumkowski visar en osympatisk man med obehagliga böjelser, en man som sviker dem han är satt att skydda och som förgriper sig på de barn, också sin egen adoptivson, han säger sig värna om.

Med tiden kom gettot att inhysa judar även från andra ockuperade områden, och i en dagboksanteckning skriver en av dessa om Rumkowski: "Hans enda bedrift hittills: att på rekordkort tid sälja ut sitt eget folk och stjäla eller försnilla samtliga ägodelar. Ändå ser en kvarts miljon människor upp till honom som till en gud!"

Kanske är det just det som är svårast att smälta. Hur denna förtröstan skändas av en man som in i det sista insisterar på sin egen överhöghet. När han och hans närmaste slutligen deporteras kräver han att de tilldelas en egen vagn.

Till grund för skildringen ligger den så kallade Gettokrönikan, 3 000 sidor kollektivt författade av anställda på gettots arkivavdelning. Lägg därtill mängden av sekundärlitteratur, och det blir klart vilket omfattande material författaren haft att sätta sig in i. Redan där är "De fattiga i Lódz" ett respektingivande arbete.

Mer imponerande ändå är Sem-Sandbergs förmåga att omvandla stoffet till en tät och engagerande roman, fördelad på flera röster men väl sammanhållen.

Med absolut språkligt gehör och betvingande exakthet skildrar romanen ett av många mörka kapitel i andra världskrigets historia, en tillvaro som oftare liknar ett permanent tillstånd av död snarare än pågående liv.