Sverige har alltid haft ett stort hjärta för enkla män med gitarr. Här har arbetarkillarna med gitarriff och cowboyboots alltid varit välkomna och några har gjort Sverige till ett andra hem, Bruce Springsteen och Bryan Adams är ett par självklara exempel. Urtypen för de där pojkarna är John Fogerty. Redan innan han fyllt tio år hade han bestämt sig för att rockmusiken skulle bli hans liv.
John Fogerty föddes 1945 som en av fem bröder. I Portola Junior High School bildade han ett rockband med Stu Cook, Doug Clifford och sin tre år äldre bror Tom Fogerty. Först kallade de sig Blue Velvets, sedan drog de på sig märkliga vita afroperuker och försökte göra karriär under namnet Golliwogs. 1967 skrev de under ett, som det skulle visa sig, ödesdigert kontrakt med Saul Zaents och hans Fantasy Records. De bytte namn till Creedence Clearwater Revival och gav upp allt för musiken. Tom Fogerty lär ha sagt att bandet tillsammans hade ungefär två dollar på banken när de började spela in sin första skiva som CCR.
Då hade de spelat tillsammans i nästan åtta år och plötsligt föll bitarna på plats, de hittade enkelheten och själen i musiken. Bandet skalade av låtarna ända in på skinnet och satte Fogertys självklara rockröst i centrum.
Succén blev omedelbar. Första skivan sålde bra och singeln "Suzie Q" nådde plats elva på USA-listan. John var det givna kreativa navet, han skrev låtarna, sjöng och producerade inspelningarna. Hans enorma talang fick fritt utlopp.
Åren som följer är en svårslagen uppvisning i låtskrivande och rockframgångar. Låtar som "Proud Mary", "Bad moon rising", "Up around the bend" och många fler blev soundtrack för en hel generation. Ett soundtrack som stått sig väl genom åren och vårdats ömt av nya fans, inte minst i Sverige.
Sin allra bästa låt skrev John Fogerty på 20 minuter. "Fortunate son" från skivan "Willy And The Poor Boys" är en lavin av känslor. Det är ett raseriutbrott mot Richard Nixon och Vietnamkrigets idioti, lika hårdslående i dag som för 35 år sedan.
Tom Fogerty hoppade av bandet 1971 och den 16 oktober 1972 lades CCR ner för gott. Sedan inleds det som någon kallat "den sorgligaste rocknroll-historien någonsin". Turerna är många, bitterhet och osämja raserar gammal vänskap. En bankkrasch på Bahamas gör att bandets medlemmar förlorar så gott som alla besparingar. Konflikterna kretsar kring det kontrakt med Saul Zaents som gör att John Fogerty inte har någon som helst kontroll över sina gamla låtar och som innebär att han inte tjänar ett öre på CCR:s fortsatta skivförsäljning. De civilrättsliga stämningarna avlöser var-andra. Lågvattenmärket är när John Fogerty stäms av Fantasy Records för att ha plagierat sig själv!
John Fogertys solokarriär inleds 1975. Men när skivan "Hoodoo" stoppas av hans nya skivbolag ett år senare tystnar han i närmare tio år.
Återkomsten med albumet "Centerfield" är monumental. Låtarna och soundet andas CCR och skivan når förstaplatsen på amerikanska topplistan.
John Fogerty har en gång sagt att en bra låt måste ha fyra saker: rätt titel, rätt sound, rätt text och ett bra gitarriff. Den filosofin fungerade utmärkt för CCR och har även varit ledande på hans mest lyckade soloskivor: "Centerfield" från 1985 och "Blue moon swamp" från 1997.
Trots fansens ihärdiga vädjan vägrade John Fogerty länge att spela sina gamla CCR-låtar på konserterna. Men så gjorde han en resa ner till amerikanska södern för att leta upp den mytom-spunna blueslegendaren Robert Johnsons grav.
När Fogerty stod där under den brinnande solen vid sin hjältes grav slog det honom plötsligt att trots att Robert Johnson aldrig ägt några rättigheter till sin musik lever hans gärning vidare i dag och in i evigheten. Då förstod han att trots att någon annan tjänar pengarna på hans låtar så är musiken alltid hans och ingen annans.
Myten säger att det var där på kyrkogården som bitterhet byttes mot stolthet. Sedan dess innehåller Fogertys konserter flera av CCR:s gamla guldkorn.
Men någon återförening med CCR blir det aldrig. Tom Fogerty dog i aids 1990. Efter alla uppslitande bråk om rättigheter till låtar och själva bandnamnet (Stu Cook och Doug Clifford framträdde i många år under namnet Creedence Clearwater Revisited, något som John Fogerty avskydde) har vänskapen mellan de gamla bandkompisarna tagit slut. Inte ens när CCR valdes in i Rockn Roll Hall of Fame 1993 ville Fogerty vara på samma scen som de andra två.
Arkivbild: roland jansson