Jag känner respekt för metallarbeterskan Betty, och för nedtecknerskan av hennes liv, Maria Hamberg.
Författaren har tidigare skildrat människor i arbete, men detta är hennes romandebut, skriven under ett så kallat friår. Hon har själv arbetat många år inom industrin. Betty är medelålders. Hon har ensam dragit försorg om tre barn.
Det relativt välbetalda arbetet på en mekanisk verkstad har möjliggjort det åtagandet. Med stolthet har hon utvecklat sin yrkesskicklighet. Läsaren får ingående beskrivningar av hur man kröker rör till pannor och annat.
Priset har varit trötthet, för lite tid för barnen och en värkande kropp. Nu är barnen utflyttade, och Betty vill njuta både av sin egen tid och en senkommen förälskelse. Det visar sig inte vara så enkelt. Barn och barnbarn fortsätter kräva Bettys engagemang. Den oändligt tålmodige älskaren Axel, får finna sig i att ensam satsa på det goda livet.
Det är verkliga människor det handlar om. Arbete, livsfrågor och relationer ryms självklart i deras liv. Berättelsen om Betty engagerar, men som roman håller den inte riktigt. Likartade skeenden återkommer alltför många gånger istället för att fördjupas och personerna är ibland svåra att få fatt i. Men jag hoppas författaren återkommer med fler romaner. Hon har mycket att berätta, på ett enkelt och lättflytande språk.