Enögd nationalism roten till allt förtryck

Den här artikeln skriver jag i skuggan av Alexander den stores fula ryttarstaty bara några mil från hans födelsestad Pella. Den står ute på strandpromenaden Megalou Alexandrou i Thessaloniki där Makedonien doppar tre fingrar i de grekiska hjältarnas ”vinfärgade” hav. Det var här allting började.

Så snart Alexander lagt under sig Pella vände han sig nämligen mot nästa stad som morskat upp sig. När grannborna sträckt vapen skänkte han bytet till sin lillasyster och döpte om platsen till ”Ännu en härlig seger” – Thessa-lo-Niki. Sägs det.

Härifrån börjar Alexander sin oerhörda erövringsmarsch ut över hela den kända världen ända fram till Indus stränder. I alla tider har det spekulerats över vad som drev honom. Var han bara en härsklysten grekisk ärkenationalist eller var han rentav en internationalist som ville foga samman kulturerna i en överdådig mosaik?

Alexander själv tänkte aldrig efter. I staden Gordion stötte han på den ”olösliga” Gordiska knuten. Han drog sitt svärd, högg av den och blev berömd för sitt ”Alexanderhugg”. Samma taktik kunde bara misslyckas i verkliga livet. ”Den jordiska knuten” måste varsamt lösas upp. Att hugga av den med svärd föder inget annat än olycka. Alexanders slutliga öde är talande nog.

Historikern Xenofon är heller inte nådig i sitt omdöme: ”Alexander var kapabel att täcka ett så ofantligt område endast genom den skräck han injagade i alla män med en terror som ingen vågade stå emot”. Det är läxan vi måste lära oss om och om, genom tiderna: Den enögda nationalismen är roten till allt förtryck. Nästan alltid rinner den upp hos en enda man (det är alltid män). En liten krets av gelikar inser sen plötsligt att de kan växa sig starka och krossa allt motstånd med sin fanatism.

Min generation misstror nationalismen – så som vi upplevde eller genomled den. Hitlers och Mussolinis nationalsocialism. Gelikarna, die Gauleitern, som slöt upp, ofta lika hänsynslösa som ledarna. Quisling i Norge, Szálasi i Ungern, Franco i Spanien...

Å andra sidan uppfostrades vi i en svensk nationalism som var fullkomligt genomgripande i kultur och seder. Sverige firade orgier i nationalromantik under 30- och 40-talen. Den goda sidan var respekten för historia och folkliv, viljan att hålla nationen samman inför det överväldigande hotet. Det räcker med att titta på en karta över nazismen på dess höjdpunkt 1942, före Stalingrad. Sverige ligger som en kringränd liten ö i det svarta havet.

Men bilden av det svenska Fäderneslandet, urnationen, var givetvis en fiktion redan då. Skrapade man på svensken steg där snart fram en dansk eller finsk eller tysk, en vallon, en balt, en italiano. Den ”genetiska” nationalismen håller inte. Ärkefransosen Le Pen är nordafrikan, ärketysken Schicklgruber, döpt Hitler, var en österrikare från Braunau. Så vem är då egentligen ”svensk”? Herman Lindqvist, själv finlandssvensk, har framfört den lysande idén att vi helt enkelt skulle kalla oss ”sverigebor”!

Herman slår faktiskt huvudet på spiken. Den konstruktiva, sammanhållande nationalismen borde naturligvis bygga på intressegemenskap. Vi håller ihop eftersom det är i vårt intresse. Därmed kunde man hitta en rakare väg att lösa de konflikter som alltid uppstår mellan social- och folkgrupper inom ett land. Att bena ut vad som förenar för att kunna handskas med vad som skiljer. Folk som bor här i landet håller på Tre Kronor varhelst man må ha kommit ifrån. I den värnpliktsarmé som mobiliserades hösten 1939 för att försvara nationen mot Hitler fanns beväringar från alla länder som hade hem och familj och arbetsplats här i riket.

Det finns ännu en motsättning i nationalismen. En vanlig föreställning är att nu när svenskarna reser så mycket att blir de öppnare mot andra folk och kulturer. Tankemönstret formulerades till synes outplånligt av Erik Gustaf Geijer i diktparet ”Vikingen” (Vid femton års ålder blev stugan mig trång...) respektive ”Odalbonden” (Å bergig ås, där står mitt hus, Högt över skog och sjö...)

En ytterst tveksam slutsats! Hemvändare blir lika lätt reaktionära i sina slarviga omdömen om vilt främmande, exotiskt doftande, svartmuskiga kulturer. Den väl rotade bonden inom sitt staket har däremot svängrum nog för att ta emot och känna in en främling, en flykting eller en skyddssökande. Det handlar mest om tryggheten i sig själv.

Och slutligen om att bindningen till plats, till grannar, hem och bygd helt enkelt är emotionell. Det kallas ju också ”hemkänsla”. Självklart gäller det också den som är ny på stället. Efter en tid, eller en generation, står de förra nykomlingarna närmast rinken när tvillingarna Sedin spelar landskamp. Och det är deras dotter som räcker fram buketten till Löfvén eller Reinfeldt vid valmötet.