Per Olov Enquist:
Ett annat liv
Norstedts
P O Enquist är den store Undersökaren bland svenska författare. I den rollen möter man honom även i "Ett annat jag", en självbiografi nödtorftigt förklädd till roman. "Jag" utbytt mot "han" - i konsekvens med påståendet att hans, författarens, ödmjukhet är den största i landet? Eller har det att göra med bortbytingstemat: kusinerna som förväxlades på BB; hans egen känsla av att vara ersättare för "döpojken", brodern som dog vid födseln?
Enquist gör sig till sin egen life and letters-biograf. Och nog finns det mycket att berätta från detta vändpunktsrika och framgångskantade författarliv. En högintressant resa genom 1900-talets fyra sista årtionden medan den ena boken efter den andra fram till "Kapten Nemos bibliotek" sätts in i sitt enquistska livssammanhang.
Det mest privata skyddas: barnen han lämnade när de var 16 och 9, äktenskapen - varav det andra med danska Lone, beundransvärt fördragande.
Föga överraskande börjar allt i det gröna huset i Hjoggböle. Där Per-Ola, faderlös sen sex månaders ålder, av sin fromma mamma Maja inskolas i ödmjukhet, skam och skuld - och nykterhet. Hon finns med i många av Enquists böcker, här ur mer ifrågasättande aspekt.
Frälst på slutet och så mystiska antydningar om "npappe och spriten". Inte mycket mera om fadern. Det ensamma barnet brukar tänka fram honom som en hemlig Välgörare à la kapten Nemo, senare som Reskamraten.
För det bär iväg med "lärarinnpajken", från byn till Uppsala och snart ut i världen - tjugo år "i exil". Samtidigt mitt i centrum och vid sidan av historiska händelser. Allt medan han själv sysslar med annat.
Huvudsaken är inte att vinna utan att rekord sätts, menade den fuskande släggkastaren i "Sekonden". Följande samma princip kan P O Enquist tillskrivas två personliga rekord: 1.98 under sin höjdhopparkarriär och under sin alkoholistdito 1.95 promille när han för tredje gången tas in för behandling enligt Minnesotamodellen.
"Återuppståndelsen" inträffade den 2 februari 1990, slutpunkten för den nya boken. Det är färdvägen mot dess sista 150 sidor, rubricerade "In i mörkret", som undersökningen följer. Tidiga tecken på flykt- och missbrukarnatur: onani (med prinsessan Sibylla om fantasiobjekt) och magnecylberoende (15 tabletter om dan), vilket orsakade magblödningar och en större magsäcksoperation tio år senare. Med besatthet omfattades även idrott och kartritande - hopljugna kartbilder som halvt omedveten protest mot att dikt och fantasi jämställdes med synd.
Enquists språk är i de västerbottniska avsnitten - som jag tycker bäst om - välbekant dröjande och prövande, fyllt av dialektord. Skrivna med en helt annan energi är kapitlen som följer, med början i 60-talets intellektuella Uppsala.
Enquist kan vara avspänt humoristisk, rentav självironisk apropå relationen till en 17-årig Lars Gustafsson, eller när han berättar om sitt gästspel som vara/investeringsobjekt då "Tribadernas natt" gick upp på Broadway.
När han sen i Paris, som medföljande till hustrun/kulturrådet och med tillgång till stor representationsvåning och dito sprit, sitter tillsammans med sin röda katt August och kartograferar huset i Hjoggböle - ja, då blir skildringen rent surrealistisk.
Självbiografiska fragment har smugits in i Enquists böcker alltsedan "Hess" (1966), men han menar att första gången han maskerat skrev om sig själv var i "Sekonden". En tidig karriärtopp men också inledning på ett återkommande mönster av skrivkramp och drickande som kulminerade på 80-talet.
"Hundra procent sann", försäkrade Enquist i teves "Babel" häromveckan. (Å dessa förhandsintervjuer som lägger sig mellan boken och kritikern/läsaren!) Tro bara inte att spår i form av utlagda tecken ska leda fram till "det hoplagda".
Förvisso blottas personliga smärtpunkter. Men som vid alla egotrippar blir det ofta snarare självömkande än självbekännande.
Enquist vaskar fram några sanningskorn ur "det egentliga". Svaret på vad som egentligen hände blir som så många gånger förr: "Så, ungefär".