Efter det återupptäckta manuskriptet med "Storm över Frankrike" återges nu även Irène Némirovskys tidigare böcker.
Det är väl helt i sin ordning även om "Ensamhetens vin" inte känns riktigt lika stark som volymen med kortromanerna "Balen" och "Höstflugorna". Lite mer privat, lite mer ålderdomlig patina i det litterära uttrycket, lite mer ungflicksroman med konventionell handling. Många utrop i likhet med "säger hon bittert" och "säger hon fnissande".
Det som räddar den från det slutna familjekammarspelets instängdhet är att den utspelar sig med världen hela tiden skuggandes de fina salongerna. Skiftande scenbyten mellan Ryssland, Paris, Helsingfors när familjen tvingas fly känns igen från tidigare likaså de välbärgade miljöerna i halvsocietet. Huvudpersonen Hélènes uppväxt kantas av komplicerade förhållanden till framförallt kvinnor.
När mammans yngre älskare uppvaktar henne ställs allt på sin spets; kvinnlig konkurrens, avundsjuka, svartsjuka kommer upp i dagen och det är framförallt i den psykologiskt intrikata beskrivningen av just denna som romanen har sin behållning.
Irène Némirovsky väjer inte för pinsamheter som helst inte ska uttalas, ännu mindre tänkas eller sägas, även om som sagt tonen känns aningen daterad. Det finns någon idé om att alla författare ska skriva uppväxtskildringar även om faktiskt flera av de främsta helt har struntat i denna prövande transportsträcka.
"Ensamhetens vin" är en roman som får läsas som förövning för någonting större när omständigheterna drastiskt har förändrats och de lite mer krävande ämnena inte längre kan vänta.