Efter komedier i Barcelona, Paris och Rom var det på tiden att Woody Allen återvände till USA för sin 44:e långfilm. San Francisco står som värd för ett allenskt relationsdrama på gränsen till nervsammanbrott, och även om stadsporren är nedtonad präglas filmen av "Friscos" färggranna kvarter och Golden Gate-brons filmiska lyster.
I centrum står Jasmine. En neurotisk New York-fru som tvingas lämna sin familj efter att den smulats sönder av finanskris, spekulation och otrohet. På västkusten bosätter hon sig hos sin syster, varpå gamla känslor kommer upp till ytan. Systern – utmärkt spelad av Sally Hawkins – och hennes oborstade vänner ger liknande kontraster som de exotiska européerna i Allens vykortstrilogi.
Värd att nämna är komikern Louis CK:s valhänte Al: i sin råa vanlighet bryter han av bland alla lätt karikerade överklasscharmörer och arbetargrabbar.
Ensemblen glänser. Att göra det defensiva nervvraket Jasmine mänsklig är en utmaning som Cate Blanchett tagit sig an med full kraft. Hon är ibland nära pillerknaprande klyschor, men det oerhört engagerade spelet förlåter mycket.
Sedan påminner historien en hel del om Tennessee Williams "Linje Lusta", en pjäs som Blanchett spelade huvudrollen i så sent som 2009. Enligt Allen är likheterna en slump, men en liten detalj som att "Blue Jasmine" helt undviker stadens pittoreska spårvagnar är intressant. (TT Spektra)