BOK
Eowyn Ivey
Snöbarnet
Övers: Klara Lindell
Bazar
1920 beslutar sig det medelålders paret Jack och Mabel för att skapa sig ett nytt liv i Alaskas vildmark. De är ofrivilligt barnlösa, och sorgen efter det barn som föddes dött för många år sedan ligger som ett oläkt sår mellan dem. Att vara ofruktsam är en skam och ett nederlag som de helst vill gömma för världen.
Livet på nybygget är hårt och Mabel, dotter till en litteraturprofessor, tillåts inte av Jack att delta i det dagliga slitet på åkrarna. Men så i ett anfall av livsglädje när årets första snö faller, bygger de tillsammans ett barn av snö. Nästa dag är det borta – men i stället börjar en verklig (?) liten flicka att undan för undan visa sig för dem. Hon tycks bo i skogen, och oförklarligt överleva ensam där. Men varje sommar försvinner hon upp till de snötäckta bergen.
Flickan, Faina, ger liv och glädje till Jacks och Mabels annars ganska grå tillvaro. Mabels melankoli försvinner, de låter Faina finnas hos dem på hennes egna villkor och börjar se henne som den dotter de aldrig fick. Men vem, eller vad, är Faina egentligen? Är hon så verklig som hon tycks vara... eller är hon en snöälva, icke mänsklig, för alltid bunden till kölden och vildmarken?
"Snöbarnet" är en charmig debutroman som enligt uppgift bygger på en gammal rysk folksaga. Den hyllar det amerikanska kollektiva lätt romantiserade minnet av nybyggartiden, när hårdföra män och kvinnor drog ut och erövrade vildmarken och levde av vad jorden och skogarna gav. Berättelsen rör sig obesvärat mellan det djupt kroppsliga – värkande ryggar, strypta små djur i snaror – och det sagolika, med flickan som tycks sväva fram över snön nästan utan att lämna spår. Man kan också läsa den som en vemodig historia om kraften i längtan och om att våga älska någon man vet kommer att ge sig av.
Dock borde översättaren ta sig en funderare. Till exempel innebär konstaterandet att "hon satte av från hästen" konkret att "hon" avlägsnade sig i hög hastighet bort från hästen. Det heter alltså "satt av", "satt upp", och "hustrur" och inte "hustruar". Med mera.
För övrigt är boken inte oförglömlig, men klart läsvärd.