Framtiden är inte vad den brukade vara.
Plötsligt i arbetet med boken om framtiden blev kulturjournalisten Erik Schüldt och universitetslektorn Jonas Andersson tveksamma. Eller mer än tveksamma egentligen. Omvända är snarare rätt ord. Det som från början skulle bli en bok om digitaliseringens goda effekter på människan och om teknikens alla möjligheter blev istället denna varningsskrift. En metaforisk berättelse om den tid vi lever i skriven från en påhittad framtid där tekniken blivit ett fängelse och där vi alla är digitala slavar på bygget av det som författarna liknar vid en modern version av Cheops pyramid, men som också påminner en hel del om Babels torn.
Vi behöver perspektivvridarna, de som vågar stanna upp och ifrågasätta, de med kunskapen att påtala mönster ur historien och som vågar ställa enkla nästan banala frågor om "hur" och "varför".
Erik Schüldt och Jonas Andersson är långt ifrån ensamma i sin kritik av framstegsoptimismen, många ropar på eftertanke och rimliga målsättningar men ändå vrider sig vårt postmoderna samhälle fortfarande runt den modernistiska tanken att tekniska innovationer ska göra oss till fria människor och skapa det goda samhället. Det som en gång var automobiler, radiovågor och elektricitet är idag sociala medier, virtuella världar och digitala moln.
I grunden känns "Framtiden" som en angelägen bok. Ändå skjuter den långt över mål. Egentligen bara på grund av författarnas stilgrepp. Det som ska göra boken suggestiv och tankeväckande blir en frustrerande omväg till faktiska argument, jämförelser och konkreta tankar. Hela iden med metaforer och symboler blir hängande i luften. Det visar författarna själva, med eftertryck, när de avslutar boken med ett präktigt förklarande efterord där universitetslektor Jonas Andersson går igenom den faktiska tanke- och litteraturflora som "Framtiden" vilar på. Om gestaltningen fungerat boken igenom hade detta knappast behövts.