BOK
Ester Roxberg
Min pappa Ann-Christine
W & W
"Jag vill bara att allting ska vara som det alltid ha varit." Vi är många som drabbats av svår sjukdom eller förlust som kan känna igen oss i denna barnsliga önskan. Vi kan känna igen det så ytterst svåra i att orientera sig i en ny värld där gränserna för vad som är "normalt" för alltid flyttats, att tvingas rita om alla kartor.
Precis det är vad som händer Ester Roxberg 2011 när hennes pappa, kyrkoherden Åke Roxberg, plötsligt berättar att han inombords alltid känt sig som kvinna. Att han nu vill heta Ann-Christine och klä sig i kvinnokläder i stället för snickarbyxor. För Ester blir det slutet på barndomen både bokstavligt och bildligt, och det tvingar henne att ifrågasätta inte bara pappans utan också sin egen identitet, och konfrontera fördomar som hon inte visste att hon hade.
"Min pappa Ann-Christine" är en berättelse full av kärlek som jag läser sakta och läser om igen, rädd att missa något. Dess språk är poetiskt och pregnant, korta stycken som små, utsökta prosadikter varvas med lite längre utsnitt ur Esters och även Åkes/Ann-Christines liv. Med stor insikt (förvånande stor, eftersom händelserna ligger så nära i tiden) skildrar Ester Roxberg sorgen och vilsenheten hon känner när den trygga pappan blir till en svag och krävande person, en som ringer sena telefonsamtal och vill prata om sin identitet – långt innan hon själv är redo för sådana samtal. Hon lyckas därtill fånga Åkes egen, inre osäkerhet och ensamhet under färden mot att bli Ann-Christine, den han egentligen alltid velat vara.
Förstår jag då Åke/Ann-Christine bättre nu? Ja, faktiskt, lite grann. Men framför allt är det min respekt inför människor som hen som har ökat under läsningens gång.