I slutet av juli fyller John Ashbery 80. I början av den diktsamling (originalet utkom 2005) som nu föreligger i förmedling av radarparet Olofsson och Papageorgiou - "Varthän skall jag vandra" - kan det låta så här:
"På det hela taget har detta år varit ganska aktivt och/ tillfredsställande, och jag ser fram emot nästa. Hur det/ kommer att bli vet jag inte. Jag hänger bara med och/ försöker njuta av resan...".
Det kan väl, medan tid är, också vara en uppmaning till läsaren: häng med, njut. Och fråga inte efter undertexten. Ashbery är som han är: bredradigt pratglad, bedrägligt pladdrande, ofta pilsnabbt skiftande mellan intryck, röster och uttryck.
Samtidigt anas ibland en mörkare klang än förut, och ett drag av skuggad retrospektiv. Utflykterna i tid och rum och språk gör ändå att han plötsligt, kanske mitt i en tupplur, måste påminna sig själv om uppdraget: "Jag måste återgå till min elegi."
Mot det elegiska står emellertid rundmålningen av medelklassens middagar och semestrar, luncher och räntediskussioner. Det är lite grand som att läsa John Updike, fast på fri vers och med häftigare humor. USA-poet är ett epitet som aldrig passat Ashbery bättre än i denna av ledigt idiom och lakoniska vardagsglidningar präglade samling. Och vurmen för oneliners, paradoxer och sofismer har inte mattats: "Fotfästet var bra, men vi förlorade det."
Nobelpriset, då? Det får bli som det blir. Ashbery har vid det här laget nämnts så länge i spekulationerna att det väl nästan är kört. Själv levererar han mot slutet en implicit karaktäristik av diktsamlingen (med viss giltighet för hela det lyriska författarskapet):
"Den pratar på, oförblommerat, utan uppehåll, rörigt och/ sedan åter strukturerat, en sång att minnas i vild sömn,/ om gamla tider...".
JAN KARLSSON