Bruno K Öijer:
Svart som silver
Wahlström & Widstrand
Bruno K Öijer ger idag ut en diktsamling, "Svart som silver", och det är bara att kapitulera. Utanför språkmaterialisternas laboratorier och lekstugor lever den autentiska och alkemistiska poesin. Den som kan försätta berg och slå ner som en blixt flera mil bort - eller borra sig in i läsarens hjärta.
Samlingen har drag av bokslut, retrospektiv. Öijer tar avsked av de döda, också de levande döda, i sinnena förkalkade och förbittrade. Framför allt framkallar han sig själv som barn ("den där pojken/ som alltid satt ensam uppe vid vindsfönstret/ och byggde ett korthus av regn...") i ett antal dikter och skarpt belysta bilder, överlag mycket gripande. Den ensamstående mamman får också rum: "...hon såg allt som hände/ var tärningen rullat in under soffan/ att en av färgkritorna var bruten på mitten/ att portmonnän på bordet/ var mager och nästan tom...".
Det är sant, skriver Öijer, "att jag bara litat på människor/ som vet vad fattigdom är". Och det finns partier i samlingen som får honom att likna en bakgatspräst, eller Kristusgestalt, just i färd med att åkalla - eller från bojorna och skvallret befria - de arma, galna, sjuka. Få äger förmågan - eller om det är kallelsen? - att som han dikta från en suverän position och samtidigt i ögonhöjd. Solitären möter socialskildraren, outsidern är inte alltid så världsfrånvänd som somliga fans nog vill tro.
Om vantrivseln i samtidskulturen diktar Öijer i likhet med ett annat folkkärt enmansuniversum, Ulf Lundell, på ett vis som bara den kan vars karriär inte står och faller med någon smart kommentar om den senaste populärkulturella yttringen. Bägge äger de en kombination av allvar och integritet som blott de i kulturkretsarna positionsspejande 30-plussarna torde kunna le överlägset åt.
I en värld där allt har ett pris, men knappt något ett värde i sig, och i ett samhälle där de rika till råga på allt vill sno åt sig skuggsidans sista skärv, är det åtminstone så att "ingen kan ta dina minnen ifrån dej/ ingen kan råna dej på din sorg". Det arvet är ditt, bara ditt. Och - minns för en stund all vår förgänglighet - "det enda rike som bestått genom årtusenden/ är underjordens/ och jag är ofta där/ jag går längs gator som inte längre finns...".
Förutom magiker och alkemist är Öijer även ett betydande stycke mystiker som gärna befinner sig "vid gränsen/ till det okända" och medelst användningen av bärande ord som andedräkt och imma, fotspår och dimma, väg och vind, iscensätter intensiva möten mellan jag och du, yttre och inre, liv och död.
Grundtemat i dagens både mycket enkla och magnifikt mättade samling är ändå kärleken, den förlorade kärleken och den bevarade, den förskingrade kärleken och den som aldrig får överge oss om vill fortsätta att vara människor. Öijers poesi är en särskild plats - bortom tid och rum, samtidigt stadigt förankrad - där hela registret får plats: från förtvivlan och främlingskap via drömmen till hoppet och trösten. Man läser honom med sänkt huvud, i respekt, fast med allt vaknare sinnen.
Bruno K Öijer framträder på Östgötateatern i Norrköping måndagen den 10 november kl 19.30 och i Linköping tisdagen den 11 november samma tid.