Förra året avled konstnären Jan Allan Gustavsson i cancer,62 år gammal. Han efterlämnade ett stort antal målningar och teckningar. Nu har tack vare dottern Karins insats en utställning ordnats, en magnifik exposé över ett konstnärsliv och dess utveckling via skilda genrer och stilar fram till ett djupt personligt och originellt uttryck med gränsöverskridande formexperiment.
Från en ganska figurativ gestaltning av i huvudsak organiska motiv, gärna utförda i den s k tusenstreckstekniken, avancerade han via ideliga försöksstudier mot ett alltmer mångtydigt språk med element från såväl barockens dynamiskt böljande strukturer till konstruktivistiska och arkitektoniska element. Och samtidigt inslag av ett slags sugande sensualitet, svårgripbar men berörande.
Jan Allan Gustavssons självkritik var hård, ja, ibland rent förödande. Hur många övermålningar har inte flera av även de utställda verken fått genomgå? Vad finns att hämta bland de ofullbordade arbetena?
Ändå måste jag erkänna att den här utställningen ter sig heltäckande, den i särklass bästa hos Konstforum denna säsong, så stark, så effektfullt genomförd och hängd.
Att få veta inspiratörerna bakom denne självlärde konstnärs karriär överraskar. August Strindberg, både som målare och diktare, Francis Bacon, den stilmässigt isolerade med drag av en lidandets retorik i sitt måleri, och så hittar jag förstås också gamle Albrecht Dürer och hans "Melancolia", ständigt återuppväckt, senast på konstmässan 2004 och på Dr Glas bl a.
Men det är ju inte dessa namn ur konsthistorien det handlar om här. I stället låter vi oss förföras av närmast monumentala verk, utförda i akryl på duk, konsekvent namnlösa, som speglar konstnärens ande, själ och uttrycksförmåga. Influenserna må ha flödat och det är lätt att anknyta till såväl enskilda föregångare som stilgrepp och struktur. Själv associerar jag direkt till Mark Toby och hans virvlande mångfald av linjer, dynamiska språk och geometrisk rymd.
EWE OLSSON