Skådespelargruppen i "Red" är nästan att betrakta som ett personligt dreamteam. Det är personer jag gärna skulle ha med om jag gjorde film. Bruce Willis förmåga att med sin pillemariska blick och sneda leende dra syrliga one-liners har jag alltid varit svag för. Och det är på tiden att kungen av actionkomedier återvänder till genren som gjorde honom till stjärna. Vid sin sida har han den underbara Mary-Louise Parker som är ännu bättre på att vara syrlig. Engelska isdrottningen Helen Mirren är inte så dålig på det heller.
Lägg till galningen John Malkovich, mysfarbrorn Morgan Freeman och engelska stålverket Brian Cox så förstår ni vad jag menar med dreamteam.
Trams och flams
Den uppmärksamme har noterat att det är ganska ålderstiget dreamteam. Det är för att titeln "Red" är en förkortning av retired, extremely dangerous. Filmen handlar nämligen om en grupp pensionerade CIA-agenter som plötsligt blir jagade för något de en gång har vetat. Gamlingarna tvingas plocka fram sina gamla tricks och slå tillbaka.
Inledningen är väldigt underhållande. Självklart är det tramsigt och flamsigt men på ett charmigt vis som gör mig fnittrig. Tyvärr håller det inte hela vägen.
Onödigt pang-pang
Skådespelarna visar visserligen att de är filmens största tillgång men har svårt att skapa utrymme bland förutsägbara klichéer och onödiga pang-pang-scener.
Problemet är att regissören inte lyfter fram sina skådespelare utan gömmer dem i actionscener. Det här borde vara en film som bygger på charmiga skådespelare som gillar att tramsa med varandra, inte överdriven våldsamhet.
"Red" är åtminstone bättre än agentkomedin "Killers" som kom i somras men bleknar, förstås, i jämförelse med "Grosse Pointe Blank" (1997).