Ett felstämt drömspel

Ett normalt, vidrigt tvångströjeliv, överslätat med det besvärjande men vi är ändå lyckliga. Att ha alla möjligheter men känna sig så sviken av livet att man vill hoppa av. Fast man egentligen inser hur futtigt ens eget trauma är i jämförelse med världens samlade jävulskap.

Knappast originellt stoff för en teaterpjäs, men som alltid gäller att det mesta hänger på hur det görs.

Jonas Hassen Khemiri, författare till de prisade romanerna Ett öga rött och Montecore, är också en av Sveriges mest hyllade yngre dramatiker - debut med Invasion! 2006.

Regidebuterande skådespelaren Kajsa Reingardt är försti Stockholm med att sätta upp Vi som är hundra, som hade urpremiär på Göteborgs stadsteater 2009. Men jag är långt ifrån hundra på att det är så här den ska göras.

Naturligtvis finns det inte ett sätt som är det enda rätta, allra minst när det gäller en Khemiri-text, men här känns det åtminstone för mig som om mycket inte går fram eller går förlorat.

Ett jag som ett vi (och tvärtom). På scenen tre kvinnor: en ung - Rakel Wärmländer, en medelålders - Lena Nilsson, en äldre - Anneli Martini. Det splittrade jag och alla de åldrar som vi samtidigt bär inom oss - här gestaltas det motstridiga i vars och ens inre. De tre grälar, slåss, blänger harmset, rättar och kommenterar varandra.

Guldramsminnen och kapsejsade drömmar. Var finns något som gör livet värt att överleva? Engagemang och världsförbättrarnit med ungdomlig hetta snart svalnat och avklätt: folkmordet i Darfur blir bara en glosa utan täckning i verklig kunskap. Och medan marknadsplatser blir slagfält sitter vi i blåa datorskenet och kvider över någon futilitet.

Ett slags drömspel alltså, både roligt och djupt sorgligt. Men anslaget är väl lättsamt, jag hade velat se mer av svärta, vrede. Inte bara skådespelarnas utan hela föreställningens röstläge känns fel lite för ofta.

Jag börjar ifrågasätta varför en pjäs om allmängiltiga livsfrågor just fokuserar kvinnor. Khemeri kan inte svära sig fri från kvinnolivsschabloner,desto värre när de understryks i regi och skådespeleri.

Rent kränkande är scenen med kvinnan som vidareutbildat sig och blivit forskare. Nu är hon på konferens och ska hålla föredrag. Ord faller bort, hon kliar sig på det mest vulgära sätt, och i stället för introduktionsfilmen hon ska visa dyker en pornografisk fil upp.

Sören Brunes scenografi gillar jag i alla fall helhjärtat. Underfundigt funktionell, självständigt medagerande, rena linjer och ytor med ett och annat lekfullt inslag på räls.