Oline Stig:
Den andra himlen
Albert Bonniers förlag
I likhet med Alice Munro, kanadensiskan, är Oline Stig en renodlad novellist. På andra sidan Atlanten anses Munro vara nobelprismässig, hos oss har utgivningen präglats av viss njugghet. Det går att ändra på, varför inte med just Oline Stig som översättare?
Med en tredje novellsamling, "Den andra himlen", tycks nämligen Stig (f 1966) ha öppnat en svensk Munro-filial. Inredningen är annorlunda, men själva grunden och stommen inspirerad av förebilden. Men det är - frånsett kompositionen - inga stabila och stillastående byggen. Snarare präglas novellerna av rörelse, utåt och inåt.
Oline Stig drar sig inte ens för något i den svenska novellkonsten så ovanligt som stegrad yttre dramatik. Här är den unga kvinnan som rymmer från BB i akt och mening att med det nyfödda barnet som insats göra en affär i miljonklassen. Och här är, inte minst, den beväpnade mannen som efter fem år i fängelse tar sonen och mammans spinkige glasögonorm till ny kille som gisslan i vad som utvecklas till en gastkramande roadmovie (och som en begåvad regissör definitivt torde kunna göra mångfacetterad spänningsfilm av).
Men innan man utnämner novellen till en konstform för vår tids stressade människor - mycket action på liten yta och kort tid - är det bäst att bifoga brasklappen: Oline Stig kräver läsarens totala koncentration. Här finns inga bläddervänliga transportsträckor. Detta är inget att koppla av med de sista gäspande minuterna innan sänglampan släcks.
Samtidigt som boken rimligtvis innebär författarens definitiva genombrott (om än alltså inte hos den deckarbreda publiken) är den inte invändningsfri. Ibland blir Stig för ivrig och överdrivet informativ, som talade gestalterna inte i det fiktiva rummet, utan avsiktligt bredvid mun för att didaktiskt tillmötesgå mottagarens (överskattade) faktabehov.
Och i några av de inalles nio novellerna tycks mig sluten vara alltför programmatiskt ljusa och hoppfulla, tillrättalagda och överslätande. Det är som om samlingens eventuella huvudtema - moderskapet - krävde den försonande gesten och villkorslösa kärleken.
Fast kanske är det i en värld av svek och skuld, lögn och sociala rollspel så att moderskapet - även då det sviktar och svajar - utgör den sista garanten för anständighet och sammanhållning? Nej, får man hoppas, särskilt som några av bokens kvinnor ligger långt från biologins sociala makt: en kan inte få barn, en annan vill inte. En tredje visar sig ha varit en konsekvent historieförfalskare.
Den novellen går tillbaka på farbror Stein och andra världskriget, den danska motståndsrörelsen och nazismen. En annan tar Tjechov i samtidshanden och leder oss till ett annat krig, det tjetjenska, och en gammal rysk kvinna i färd med att dö i en stockholmsk förortslägenhet. Och titelgivaren är ojämförlig, inte bara för stoffet - en sorglustig komedi i den besatta kärlekens omkullkastande tecken - utan också för tidsfärgen och den exakta språkträffen. Den utspelas 1929.
Detaljrikedom och omsorgsfullhet är litterära adelsmärken som Oline Stig medelst ett rikt register av känslor och strängar borgar för.
JAN KARLSSON