Det är år 2024, och framtiden är grå. Ett ständigt regn faller från mulna himlar, oljan har sinat och de hukande människorna tar sig till sina hjärndöda arbeten på en tunnelbana som byggts ihop till ett enda, storeuropeiskt nät. Och varje nät måste ha en spindel. Även om den inte syns.
Konstnärligt ambitiös
Svenska "Metropia" invigde Kritikerveckan på Venedigs filmfestival och har föregåtts av en massiv mediahype. På ett sätt mycket välförtjänt. Filmen är rent konstnärligt ett av 2000-talets mest ambitiösa projekt. Spaltmil har redan skrivits om hur lång tid arbetet tagit, hur många som varit inblandade, hur många gigabytes som gått åt. Regissören Tarik Saleh brinner så intensivt att man skulle kunna tro att det är han personligen som orsakat den där oljekrisen.
Klippdockor
"Metropia" övertygar alltså starkt som prestation. Inte lika mycket som film. Den samhällskritik som är filmens kärna, komplett med tankekontroll och kapitalistiska konspirationer, känns varken omskakande eller nyskapande. Juliette Lewis insats som röstskådis kan som bäst beskrivas som oengagerad. Och värst av allt: Animationerna, en sorts hyperavancerad lager-på-lager-teknik, skapar mer alienation än stämning. Miljöerna blir hypersnygga men människorna föga mer än klippdockor med rörlig underkäke. Man väntar länge på det ska sluta skava, men illusionen infinner sig liksom aldrig.
"Metropia" hade kunnat bli decenniets bästa novellfilm. I stället blev den ett högintressant misslyckande. (TT Spektra)