En av Stockholms mest kända byggnader är Dramatenhuset. I sin gyllene prakt ligger det där vid Nybroplan, men "nationalscenen för det talade dramat" har inte haft den adressen i mer än jämnt 100 år. Den 18 februari 1908 skedde invigningen med Strindbergs "Mäster Olof" (versupplagan).
Inför hundraårsjubileet har Dag Kronlund grävt djupt i Dramatens arkiv och forskningsbibliotek - vars chef han är - för att ur många aspekter berätta om "Hundra år vid Nybroplan". En snygg och diger volym med ett rikt bildmaterial. Själva huset står i fokus, men boken handlar lika mycket om verksamheten det byggdes för och om skådespelare och regissörer som verkat där.
Dramatenhusets arkitekt Fredrik Liljekvist ritade det i fantasifull jugendstil och med dekorativa inslag inspirerade av nordiska träd och blommor. För den konstnärliga utsmyckningen anlitades elva målare och fjorton skulptörer. Resultatet blev landets mest påkostade offentliga byggnad.
Redan från början, fastslår Kronlund, var Dramaten dock hopplöst gammalmodig, avpassad för tidens salongskomedier. De publika lokalerna var spatiösa och påkostade. Däremot fick personalen, den konstnärliga såväl som den scentekniska, hålla till godo med oglamorösa och trånga utrymmen.
Så förblev det ända till 1970 då verkstäderna flyttade ut till Filmstaden i Solna. En viktig förnyelse, för då kunde nya scener skapas inne i teaterhuset: Målarsalen, en flexibel black box, samt Fyran - år 2005 omdöpt till Tornrummet. Utanför huset fanns Lilla scenen, invigd 1945. Elverket tillkom 1997.
Att Dramatenhuset även varit skådeplats för stridigheter, korridorpolitik och intrigerande förbigås inte helt, men Dag Kronlund är en lojal jubileumsskriftsförfattare som hellre uppehåller sig vid publiksuccéer och legendarerna som "sitter i väggarna".
Regissörerna och alla dessa minnesvärda skådespelare, från Anders de Wahl, Tora Teje och Lars Hanson till (svårt att välja bland idel stjärnor) Margaretha Krook, Marie Göranzon, Stina Ekblad, Pernilla August och Keve Hjelm, Ernst-Hugo Järegård, Börje Ahlstedt, Mikael Persbrandt ...
Ett pärlband av uppsättningar passerar revy: den första framgångsrika Shakespearepjäsen, "Hamlet" 1914, Olof Molanders märkesföreställning av Strindbergs "Ett drömspel" 1935, Alf Sjöbergs geniala "Drottningens juvelsmycke" 1957, Bengt Ekerots uppsättning av arvsklenoden "Lång dags färd mot natt" 1956, Bergmans "Hedda Gabler" 1964 och "Vintersagan" 1994, Lars Noréns Dramatengenombrott 1983 med "Natten är dagens mor" (fast Malmö hann före med urpremiären). Osv.
Dramatik och turbulens har alltsedan husets tillkomst också varit förenad med teaterutredningar, omorganisationer, chefstillsättningar, ekonomiska problem eller indragningar av personal. Men det är förstås "mjukvaran" som gör Dag Kronlunds bok rolig att läsa och bläddra i.