Peter Freudenthal:
Som jag ser det
Almlöfs förlag
Det finns många olika sätt att se på livet och konsten. När man ser tillbaka på sitt liv är det förstås inget färdigt paket som ligger att vänta på att biograferas och konsten tycks låna sig till de flesta perspektiv.
Så vad kan man vänta sig av en självbiografi? Sanningen? Naturligtvis inte, en sådan rar ärta finns inte. Tvärtom, den konstrueras av viljan av att kontrollera, lägga till och dra ifrån, lägga till rätta och rätta till. Biografin berättar inte om hur det var, utan som författaren vill att det ska framstå. Livet som det blir beskrivet är en social och subjektiv konstruktion.Tillblivandet är ett villblivande.
Härförleden kom ett ovanligt intressant och läsvärt livsbygge ut i form av en lika diger som vacker bok. Omslaget som är gjort av författaren själv är en de vackraste och mest själfulla bilder jag sett på mycket länge. Boken "Som jag ser det" är skriven av och om en av våra stora konstnärer, Peter Freudenthal som bor och verkar i Rimforsa.
Freudenthal visar sig vara en god historieberättare, som kan göra berättelserna ur sin levnad läsvärda, drabbande och underhållande. Han har mycket att berätta, bland annat om hur en intellektuell judisk familj togs emot på landet och i staden Norrköping när de kom hit som flyktingar före kriget.
Det blir många dråpliga och drabbande små enskildheter ur ett lika speciellt som alldagligt liv. Många av episoderna skulle jag ha tappat intresset för om det inte vore för att Peter Freudenthal skriver så bra. Han hittar intressanta berättarvinklar. Det som griper läsaren mest är hans rättframma uppriktighet om stort och smått, om medgång och motgång.
Som konstintresserad söker jag förstås efter berättelserna om hur hans konst blev som den blev. Svaren kommer liksom i förbigående bland alla vardagslivets detaljer. Han ser utställningen Konkret Realism på Liljevachs 1956. Hittills har han målat höns och "tafatta landskap" men när han ser konkretisterna, och framför allt Olle Baertling händer något: "Så här ska det se ut, sa jag till mig själv."
Några år senare, när han jobbade som arkeolog i Sudan, släppte det. Geometrin och färgen skulle räcka som hans bildspråk bestämde han i öknen. För konkretisterna var "känslor och tocke krafs", som den finländske konstnären Lars Gunnar Nordström uttryckte det, bannlyst i konsten. Det passade inte Freudenthal. Han skriver :"Oktober 1974 upptäckte jag att om inte hjärtat kan vara med, kan man lika gärna lägga av."
Konkretism med känsla
Han ser, till skillnad från kollegorna, sina geometriska kompositioner som väldigt konkreta berättelser fulla av både anekdotens, formens och färglärans känslor. Jag har hört honom berätta om sina bilders innehåll så att tavlorna får liv men utan hans simultantolkande fungerar förstås inte den delen av bildspråket.
Vi får också lära känna medmänniskan Peter Freudenthal. Hans syn på livet och vardagens ävlan. Han är troende jude: "Jag hittade tillbaka till judendomen genom socialismen. I grunden är det ingen skillnad på dessa livsåskådningar.", skriver han.
Och Peter Freudenthal vet vad han tycker om såväl liv som konst och skapande. Boken avslutas med ett kärnfullt: "Så är det och hör sen!"
Men det är förstås som han ser det.