Filmatiseringen som miljontals människor har väntat på är här. Den brutala sagan om Mikael Blomkvist och Lisbeth Salanders grävande i en överklassläkt blir tyvärr ett, till största delen, stort misslyckande som aldrig vill sluta.
Stieg Larssons enormt framgångsrika bok "Män som hatar kvinnor" om journalisten Blomkvist och den missanpassade antihjältinnan Salander är en ganska överskattad historia. Den är knappast något litterärt mästerstycke eller en unik deckarroman. Uppenbara stölder från rysarföregångare som "När lammen tystnar" dyker också upp. På plussidan visste Larsson i alla fall hur man höll spänning vid liv och hur man konstruerade ett skickligt tidsdokument.
När Blomkvist döms till fängelse för förtal mot en högt uppsatt företagare ser hans liv ut att ha nått botten. Men ett samtal där han får chansen att undersöka ett mystiskt mord hos den anrika släkten Vanger blir vändningen. Parallellt följer datahackern Salander hans fall och blir så småningom hans osannolika medhjälpare. Grävandet i familjen Vangers historia visar ett makabert och tragiskt förflutet.
Det går snabbt i svängarna och vi får inte reda på så mycket om huvudkaraktärerna innan mordmysteriet är i gång. Vi får också inhamrat klart och tydligt vilka de onda är. Stereotyperna avlöser varandra: den nördiga datakillen, den slemmiga förmyndaren som utnyttjar sin position och den ovetande landsortspolisen. Den danske regissören och manusförfattaren Niels Arden Oplev lämnar inte mycket till fantasin och bombarderar oss med stråkar så att vi inte glömmer bort när det är spännande.
Ett klassiskt och överanvänt motiv i mordhistorier är de religiösa referenserna. Författaren Larsson kunde inte heller hålla sig ifrån dem. Det definitiva mästerverket i genren är fortfarande David Finchers "Seven" och man anar att det har sneglats en hel del på denna klassiker.
Noomi Rapace är den som räddar filmen från haveribetyget. Hon lyckas ingjuta både sorg, intelligens och gåtfullhet i sitt porträtt av den marginaliserade Salander. Slutresultatet blir trots det inget annat än en medioker och utdragen "Beck"-film med snyggare foto.
Fredrik Söderlund