Det gågna filmåret saknade egentligen egen struktur utan flöt fram iförutbestämda banor. Fantasyvågen var stark även utan "Sagan omringen", serietidningsfilmerna kom och gick och Asienimporternafortsatte.
Det har varit ett år utan självklara mästerverk men med massor avbra och dålig film. Däremot var det inga massor som flockades tillbiograferna. Besöken minskade och Filmsverige drog oroligt efter andanoch funderade över om det var en tillfällig nedgång eller enoroväckande ny utveckling. Både och, tror jag. Samtidigt tror jag attdet är bra om den svenska filmbranschen ruskas om.
Sverige premiärvisade väldigt mycket film under 2005. 43 filmer föratt vara exakt! Det går knappt att förstå så jag säger det igen. 43filmer. Svenska. Det är i alla fall vad Svenska Filminstitutet harlistat. Det är 10 fler än 2004 och redan det var rekordmånga. Men hurmånga av de 43 har ni sett? (Kom ihåg att "Masjävlar" och "Så som ihimlen" hade premiär 2004.) Kanske "Zozo", någon Wallanderfilm och"Pistvakt"? Personligen tror jag att jag kom upp i 15. Och då måste jagerkänna att flera av besöken kändes högst pliktskyldiga.
Det har under många år sagts att det är bra att öka antaletproducerade långfilmer i Sverige. Bredden kommer att ge spets åtutbudet. Visst, det kan stämma i teorin men det krävs inte enbartkvantitet. Då tror jag att det är viktigare att det har börjat görasbilligare filmer där man kan experimentera och hitta något eget i sittuttryck. Allt för få av de svenska filmarna verkar vara intresserade avatt söka något nytt. Det är därför filmare som Björn Runge, RoyAndersson och Ruben "Gitarrmongot" Östlund är så viktiga. Inte för attde gör allt rätt utan för att de letar efter något speciellt. Vibehöver en alternativ svensk filmscen. En filmrörelse där berättandethamnar i fokus.
Filmindustrin har stretat i motvind under det motsägelsefulla 2005.Samtidigt kommer intressanta nysatsningar. Under året såldes anrikafilmkedjan Sandrew till nybildade bolaget Astoria Cinemas, vars tankeär att bredda filmupplevelsen. Astoria ska satsa på kvalité, både vadgäller teknik och filmer, och vill att biobesöket ska kunna kombinerasmed mat och dryck.
Det kan nog passa den framtida biopubliken. Jag tror att hembio,nedladdningar och ett allmänt breddat nöjesutbud kommer att föda tvåriktningar hos biobesökarna. Dels kommer de att gå på bio för att sestora svulstiga eventfilmer à la "King Kong", filmer som blir bättre avatt visas på stor duk, med mullrigt ljud och publikatmosfär. Delskommer de att se mer utmanande filmer som kräver koncentration, filmersom blir sämre av hemmets vardagliga ljud och avbrott. Exempel påsådana titlar är "Mun mot mun" och japanska "Barnen som inte fanns".
Jag tror att det är den trenden som håller på att förgylla en vissdel av den amerikanska filmen. Jag har i tidigare årskrönikor skrivitom den amerikanska filmens nya jakt på kvalitet, bredvid sökandet efterhäftiga äventyr och superhjältar. Den utvecklingen har befästs under2005. En stor anledning till det är genombrottet för filmbolagetParticipant Pictures. Det är det tydligaste, och kanske intressantaste,exemplet på USA:s nyvaknade intresse för film som mer än underhållning.Bakom bolaget står Jeff Skoll. En entreprenör som blivit snuskigt rikpå internetsajten Ebay. Nu ska han förändra världen med film.
Tanken är att berättelserna ska inspirera till agerande. Två avbolagets filmer är Sverigeaktuella i början av 2006: Jämlikhetskampenför kvinnliga gruvarbetare i "North Country" och den medieetiskadebatten i "Good night and good luck". Till filmerna har Skoll &company lanserat utförliga hemsidor för fortsatt debatt ochinformationsspridning om dagens samhälle. Intressant är att de bådafilmerna utspelar sig i historisk miljö och är baserade på verkligahändelser.
"North Country" utspelar sig på 80-talet och "Good night and goodluck" under McCarthy-erans kommunistparanoida 50-tal. De speglar ävenen annan trend, att kostymfilmen fått nya kläder. I kölvattnet påstorslagna, men urvattnade, antika epos som "Alexander" kommer en nytyp av historiskt baserade dramer. Filmer som bygger på små historiskahändelser som har bärighet än i dag. Ang Lee gör gay-western, StevenSoderbergh filmatiserar Che Guevara, Spielbergh tar itu med AbrahamLincoln, Robert DeNiro gör film om CIA:s historia och Sofia Coppolaföljer upp "Lost in translation" med "Marie-Antoinette". Den sistnämndalanseras redan nu med en trailer som trots peruker och pudrade ansiktenstoltserar med punkattityd till tonerna av New Order. Indie-epos. Vihar tydligen inte sett allt än.
Film är bäst på bio. Länge leve filmen.
Per Ericsson