ny bok
Martin Sundberg: Tillvaratagna effekter --
Om Jan Håfströms konstnärskap och konstnärsroll
Makadam
"Det är inte Troja jag gräver ut, det är mig själv", skriver JanHåfström vid ett tillfälle i en diskussion med den knivskarpeärkemodernisten Ulf Linde. Ändå är ju hans konst så påtagligt mycketmera omfattande och rik än att den låter sig reduceras till enbartsjäls-biografisk arkeologi. Hans verk refererar till historia, tillkonstdebatt, till finkultur och serier och till annan konst, inte minsttill andra verk av Håfström själv.
Jan Håfströms konstnärskap och konstnärsroll är ämnet för MartinSundbergs nyutkomna doktors-avhandling "Tillvaratagna effekter".
Det finns nog ingen konstnär vars verk lämpar sig bättre för enavhandling än Håfström. De är ju så samtidigt gåtfulla ochkarismatiska, så tillsynes enkla, men ändå vrider man och vänder på demi tankarna tills de blir delar av ens känslomässiga infrastruktur.
Jan Håfström är en av det svenska konstlivets verkliga insiders. Hanär själv skribent, med den makt och de mediekontakter det kan innebära.Och han har skaffat sig en aura av respekt som gör att tolkningarna avhans verk nästan alltid görs utifrån de förutsättningar han regisserat,snarare än utifrån konstverken. Sundberg visar hur hela konsteliten medLars Nittve i spetsen underdånigt upprepar den rekvisita Håfströmanvisar till sina konstnärliga iscensättningar och mycket medvetnakreerande av den konstnärsroll han vill bli sedd i.
Ändå handlar paradoxalt nog mycket av hans konst och konstnärskap omviljan att vara en outsider. Utanförskapet är en av Håfströmsfavoritposer. Därför är det så bra att Sundberg valt närläsningen avkonstverk som sin analysmetod framför genvägen via Håfströms egnalågmälda men anspråksfulla profetior.
Håfström har alltid varit noga med att markera sin koppling tillvalfränder som romantikern Caspar David Friedrich och outsidern ochpoeten Gunnar Ekelöf, men också fantomens stadsskepnad mr Walker. Andrasom gjort mycket tydliga avtryck i hans konst, som till exempel denamerikanska kollegan Agnes Martin, nämner han, men inte som del i sinsjälvkanonisering. Kanske, menar Sundberg är den bildmässiga influensenför påtaglig i det fallet.
Konstdebatterna har skiftat genom decennierna, men Håfström har alltid stått i centrum av dem.
"Hur många gånger har Jan Håfström vänt kappan efter vinden?", frågar Ulf Linde provocerande.
Ju fler desto bättre, tänker man under läsningen av Sundbergsavhandling som visar att enheten i mångfalden och skilda delar ochstilar också det bidrar till helheten i Håfströms märkliga konstnärskap.