Mircea Cartarescu:
Orbitór - Höger vinge
Översättning: Inger Johansson
Albert Bonniers förlag
Så är den även i svensk översättning - tacka Inger Johansson för det - fullbordad, Mircea Cartarescus romantriptyk "Orbitór". Efter "Vänster vinge" och "Kroppen" nu alltså "Höger vinge". Inalles rör det sig om drygt 1 400 sidor. Orbitór betyder på rumänska bländande, förblindande. Så är det också att läsa mästaren av och från Bukarest: bländande, förblindande.
Mottagare vana vid platt deckarprosa riskerar att drabbas av näthinneavlossning när Cartarescu panorerar över en stad som samtidigt är en egen värld och medelst barockt metaboliska och metamorfosiska bilder perforerar varje gräns mellan biografi och fiktion, återgivning och illusion.
Fantasin, perceptionen och receptiviteten är författarens bundsförvanter i en verklighet som paradoxalt nog och till följd av paret Ceausescus måttlöshet inte sällan överträffar dikten.
Svält och lyxJag skulle rentav vilja påstå att triptyken är konstnärligt kongenial med den politiska situation som Cartarescu (född 1956) erfarit: en alltmera svältande befolkning medan Ceausescus badar i lyx, en säkerhetstjänst - Securitate - som lägger en infiltrationens mosaik över en hel befolkning och till slut kapar banden mellan realiteterna och sanningen och så - när den inte nöjer sig med den konkreta tortyren - skapar ett konstant tillstånd av paranoia och overklighet.
Ibland är det som om Rumänien i allmänhet och Bukarest i synnerhet vore en mardröm som författaren besvärjer och flyr.
Svart humorLikt folk i gemen tar Cartarescu i denna sista del tillfället i akt och bjuder på den ena traderade Ceausescu-vitsen efter den andra. På hans svarta humor är det inget fel och ur hans mångbottnade analyser av den rumänska historien (som ju inte precis började med kommunistdiktaturen) torde även akademiker och ledarskribenter kunna vaska korn.
Tveklöst är trean triptykens mest explicit politiska del, samtidigt som den varken utan nostalgi eller självmedvetenhet successivt kommer att utgöra platsen för otaliga metalitterära utvikningar.
Mircea Cartarescu är först som sist postmodernist och kommentaren av verket är en oupplöslig del av helheten, eller som det kan stå mot slutet: "Skiftande och unik, transcendent och immanent, skatologisk och eskatologisk, oläslig och likafullt lättbegriplig, precis som allting i den värld som är inbäddad i boken som är inbäddad i världen som är inbäddad i boken?".
Fjäril och spindelPå samma gång mikrokosmos och universum är triptyken och dess gestaltade anspelningar på fjäril och spindel - eller på överblicken och insyltandet, suveräniteten och jordiskheten, atomsfären och labyrinten - ett av de sällsynta konstverk som även den på superlativer fattige kritikern vågar kalla både outtömligt och odödligt.
Inger Johansson är nämnd, aldrig glömd - inget översättarpris är för stort för henne. Och ja, om omdömet inte sviker mig alldeles, så kommer Horace Engdahl en torsdag i oktober om tre-tio år att möta blixtarna med Mircea Cartarescus namn på läpparna.