ny bok
Lennart Nilsson: Orre, trast och trana -- om fåglars namn
Ellerströms
Författaren Lennart Nilsson är från Lund. Han är en besjälad språkmänniska, tillika amatörornitolog, bevandrad i naturalhistoria, stadig i den ornitologiska humanismen.
Fågelvärlden är ett språk med rötter, otaliga benämningar flätar samman folk och landskap. Och inte minst länder. På den vägen var alla våra förfäder ornitologer även om de inte kallade sig så. De visste inte alltid vad det var, men det de såg var en del av språket.
Mycket av fåglars namn, till och med det mesta, är lätt att infoga; som sparvhök, grönfink, flugsnappare. Namn som målar en bild. Man ser färger, beteenden.
Lennart Nilsson gräver fram ett lager under detta och allt det folkliga. Vad betyder "örn" och "siska"? Eller "uggla" och "lom"? Han bläddrar i det urgermanska, i latinet, i indoeuropeisk vokabulär, i högtyska och religiös etymologi. Det tätnar mellan människa och fågel. För någonstans fanns en början.
I detta, alltför vidlyftigt att referera -- läs själv, växer ornitologin som begrepp, man ser inte bara en fågel utan också något minnes-värt: mänskligt bruk av jord och natur. Allt blir utmärkta parallelltexter till handboken, en kunskapsbefästare.
Kommer fåglar att heta något annat i en annan miljö, i andra ögon och hågkomster? Och som det uttydda artnamnet slutligt signerar.
Debatten om namnbytarnas klåfingrighet, för många en självklar vetenskaplig nit, blir i det historiska ljuset, i språkets alla gömmen, en futilitet. Tornsvala eller tornseglare, härmsångare eller bastardnäktergal? Sådan är namndebatten. Återstår ett personligt förhållningssätt, något eget, en slags medlevnad.
Inte vad de säger utan vad de är för just mig. Lennart Nilsson ger fågelskådandet injektioner. Och tankar.