Ett svajigt bygge

Efter debuten med "Breven" (2004) och "Om en ensamstående herre" (2007) fortsätter Håkan Anderson i samma anda med "Den vita väggen". Scenen är också nu Gotland, Grekland och Tyskland från samtid till tidigt 30-tal.

Inom den ramen har det tidigare rört sig om diverse mystifikationer och dolda hemligheter i omgivningen kring läraren Håkan Anderson på Gotland. Åter igen har Håkan fått ett manus från kollegan Anton Karlgren. Gestalter från de tidigare böckerna återkommer perifert, men nu står den försvunnen tyske filosofiprofessor Reiter i centrum.

Vad som definitivt har försvunnit är drivet hos Håkan Anderson, särskilt från "Breven" som jag tyckte mycket om. Borta är också mitt tålamod. Som läsare retar jag mig på att manusförfattaren Anton Karlgren i sin tur förnöjt vecka efter vecka (sida efter sida) väntar på att Reiter i sin tur ska nå vägs ände i sin story.

För många ord, så mycket prat och så lite dramatik. Grekland är ett vackert vykort och inledningen till centralscenen tas om så många gånger på vägen, att jag har tappat intresset när finalen nalkas.

Att infoga flera olika element i boken: dagböcker, anteckningar och manuskript med olika tidsplan och röster, blir i denna fristående del mer ett självändamål än vad det höjer läsvärdet. Det sägs att det vankas fler delar i ett ambitiöst stort och växande romanbygge av Håkan Anderson och jag vill gärna följa fortsättningen. Men trots ett gott grundhantverk svajar Den vita väggen lite oroväckande.