Ian McEwans nya roman "Lördag" utspelar sig under en enda dag i neurokirurgen Henry Perownes liv. Kan det vara så spännande? Minsann. "Lördag" är en av bokhöstens absoluta höjdpunkter.
Ian McEwan: Lördag
Översättning: Maria Ekman
Ordfront
Tjugo i fyra på morgonen vaknar Henry Perowne i sitt välbärgade hem i London med en märklig, men alls inte obehaglig känsla i kroppen. Om han hade haft dragning åt det övernaturliga hade han tolkat uppvaknandet som ett slags tecken. Men denne neurokirurg och troende vetenskapsman nöjer sig med att njuta av stundens stillsamma lycka medan hustrun snusar i sängen. Det är trots allt lördag.
Så Henry går planlöst fram till sovrumsfönstret, öppnar fönstret, släpper in den kyliga vinterluften. Tankarna irrar medan han iakttar hur staden trevande vaknar. Plötsligt ser han en meteor på himlen. Strax förstår han att det inte är meteor utan ett flygplan -- ett brinnande flygplan.
Och ett brinnande flygplan denna februarilördag år 2003 -- ett och ett halvt år efter terrorattackerna 11 september, och samtidigt som kriget mot Irak förbereds -- måste rimligen innebära en terrorattack.
Så inleds den brittiske författaren Ian McEwans nya roman "Lördag", den första betydande romanen som skildrar den vilsna, smått paranoida värld som följde i spåren på 11 september-attentaten. Inte ens en boren skeptiker som Henry Perowne kan undgå att påverkas av världen.
Utomlands har "Lördag" hyllats och på kuppen blivit en bästsäljare. Nu finns den på svenska i Maria Ekmans förtjänstfulla översättning.
Ian McEwan tillhör i dag den lilla skara författare som trots höga litterära ambitioner lyckas nå ut till en bred läsekrets. Hans förra roman, den ypperliga "Försoning", var lika raffinerad som gripande, därtill ett stilistiskt mästarprov.
Omdömet gäller i lika hög grad "Lördag", trots få likheter romanerna emellan. "Försoningen" utspelar sig under ett drygt halvsekel. "Lördag" utspelar sig under en enda dag.
Hela den trehundrasidiga berättelsen skildrar den fyrtioåttaårige neurokirurgens lika ovanlig händelserika som vardagligt banala liv under tjugofyra intensiva timmar, från tidig morgon till sen natt.
Det omöjligt att inte associera "Lördag" till modernismens mästerverk "Mrs Dalloway", Virginia Woolfs fantastiska roman från 1925 som utspelar sig under en enda dag i Mrs Dalloways medvetande. Att McEwan kan sin Woolf framgick för övrigt redan i "Försoning".
Men medan Clarissa Dalloway är en mycken sensibel, självutplånande kvinna är Henry Perowne en intellektuell man som misstror det mesta som inte kan beläggas vetenskapligt. Han misstror inte minst sina egna goda motiv. Han ser sig själv utan försköning, med en nypa desillusion. Lika precist, skickligt och kyligt som neurokirurgen Henry Perowne opererar hjärnor, frilägger Ian McEwans Henrys tankar, medvetande och själsliv.
"Lördag" är en oavbrutet fascinerande, extremt njutbar, gripande och smått oroande läsning. Gång på gång stannar jag upp, häpen, förundrad, besegrad. McEwan lyckas med det omöjliga, som när han initierat skildrar en hjärnoperation eller ägnar tjugo boksidor åt en squashmatch (!) -- och får mig att önska att operationen och matchen aldrig ska ta slut. Sådant imponerar. Rejält.
Stilistiskt är "Lördag" ett under av berättarteknisk briljans. Men McEwan är ingen posör. Han använder sin sylvassa penna till att skapa de kanske mest nakna och bråddjupa mänskliga porträtten som står att finna i samtidslitteraturen. Förutom att gestalta en människa och en familj, ingår berättelsen i ett större, både socialt och globalt sammanhang. Världen har krympt efter 11 september. McEwan visar hur.
Femtiosju år gammal framstår Ian McEwan i mina ögon som en av världens mest angelägna, fascinerande och rent ut sagt bästa författare.
Med lugna, rytmiska slag pulserar "Lördag" framåt, som vore den mitt eget hjärta. Jag identifierar mig inte med Henry Perowne, under läsningen blir jag Henry Perowne. Jag upptäcker mig själv i spegeln, smått generad men också lättad. Jag ser mig själv. På ont. På gott.
Ian McEwan