Eva Gabrielsson: En sorglig bok

Framgången för Stieg Larssons Millennium-trilogi är närmast unik. Eva Gabrielsson som förlorade sin sambo precis innan den första boken i serien kommit ut har svårt att glädjas över världssuccén. Inte nog med att hon förlorat den människa som betydde mest för henne, hon har också berövats delaktigheten i hans postuma världsberömmelse.

Den bok hon nu skrivit (tillsammans med en fransk journalist) om sitt liv med Stieg är inte balanserad. Det är också mycket begärt. Men sorgligt nog bidrar den därför inte heller till att öka sympatin för henne.

Hon förefaller helt besatt av tankar på hämnd mot dem som behandlat henne eller Stieg illa. Hon försöker visa att också Stieg levde efter regeln att alltid hämnas alla oförrätter. Därmed kommer garanterat konflikten mellan henne och Stiegs bror och far aldrig att lösas.

Hon berättar utförligt om hur hon efter Stieg Larssons död samlade alla hans vänner för en ceremoni som hon hämtat från Havamal. Hon skrev ned ett så kallat nid - en förbannelse över alla parets fiender. Enligt den isländska traditionen ska nidet kombineras med ett avhugget hästhuvud. Helt naturligt saknade Eva Gabrielsson tillgång till ett sådant och bröt i stället sönder en liten hästskulptur som hon ägde. Nidet och hästen kastades ceremoniellt ut i sjön.

Hennes bok skissar deras liv tillsammans fram till Stiegs för tidiga död. Hon visar hur många av detaljerna i Millennium-böckerna hämtats från verkliga upplevelser de haft tillsammans. Besynnerligt nog går hon ett steg vidare och hävdar att allt i böckerna är bokstavligen sant och hämtat ur den svenska verkligheten. Och av detta drar hon den egendomliga slutsatsen att böckerna egentligen lika gärna kunde ha skrivits av henne.

Millennium-böckerna är grymma sagor för vuxna. Deras styrka är att de så uppenbart struntar i vad som är tänkbart och möjligt i den verkliga världen. De utvecklar också hämndmotivet på att sätt som ingen skulle kunna acceptera i verkliga livet.

Lagen ger inte Eva Gabrielsson någon som helst rätt till arvet efter Stieg Larsson och till de hundratals miljoner som böckerna dragit in. Hon verkar inte bry sig mycket om pengarna. Däremot är hon fixerad vid tanken att hon ensam kan förvalta det ideella arvet efter Stieg - böckerna och hans tidigare artiklar. Känslomässigt är det lätt att önska att hon skulle få den rätten. Samtidigt blir jag efter att ha läst hennes bok inte övertygad om att hon skulle vara någon god förvaltare av Stieg Larssons verk.

Hon lockar nu med att försöka plocka fram den ofullbordade fjärde delen av Millennium. Som skäl för att den fortfarande hålls undan på en dator som Stieg Larsson disponerade, men som ägdes av tidningen Expo, för hon fram att datorn också innehåller uppgifter om Stiegs källor för artiklar och annat. Och källor får man inte avslöja.

Men jag kan inte se vad som skulle hindra att Eva Gabrielsson om hon har tillgång till datorn gör en kopia på romanmanuskriptet. Resten av datorns innehåll kan ju sedan raderas.

Jag får en känsla av att Eva Gabrielssons vrede över Stieg Larssons död får henne att vilja hämnas honom genom att hålla undan det ofullbordade manuskriptet. Hon har skrivit en mycket sorglig bok.

ERNST KLEIN